Han är juristen som mitt i livet sadlade om till präst. Som flyttade från Stockholm till den småländska landsbygden. Som ofta älskats av församlingsmedlemmarna, men som lika ofta avskytts av prästerskapet.
Det kan han till viss del förstå, Bo som 2007 bedömdes som så kontroversiell och jobbig att han i princip blev ”utköpt” från sitt jobb som präst i Grebo och Björsäter.
– Där kommer jag som en pajas och rör om i grytan. Samtidigt tycker jag det är ett problem att präster tar sig själva på så fruktansvärt stort allvar.
Varför bytte du bransch?
– Jag var trött på Stockholm och lockades av det som ett prästjobb kunde erbjuda: prästgård, församling, landsbygd, punschveranda, syrener, jaga hare, spela fotboll och hitta på roliga grejer. Man måste ha kul i livet.
Efter 20 år som jurist prästvigdes Bo 1988. Under 20 år i yrket fungerade det bra i vissa församlingar, det vill säga kyrkoherdarna lät honom hållas. Med andra skar det sig rejält.
Bo anklagades för att ha utelämnat evangeliet, godtyckligt valt bort vissa delar i vigningstjänsten, framfört kritik mot kyrkan och arbetskamrater under konfirmandundervisning. Och en massa annat.
Men det var nästan en västanfläkt i jämförelse med när han var tvungen att fly från prästjobbet i Småland sedan han blivit mordhotad i ”den stora prästfejden” 1990–1993 och som resulterade i boken ”Den förbannade prästen”. Mordhotad av vem? Ja, en kollega kanske.
– Det var fan att det var jag som skulle behöva ge mig av. Jag fungerade ju ihop med församlingen.
Varför är du så besvärlig?
– Alltså, egentligen är jag en väldigt trevlig och snäll prick. Men jag anser verkligen att kyrkan måste moderniseras för att nå ut till de breda folklagren. Vem vill ha en handfull besökare, som därtill sover, på sina gudstjänster?
Det har bland annat inneburit att Bo inbjudit till jaktgudstjänst med tillhörande uppstoppad älg i kyrkan, firat nattvard på en skrotgård, haft informella små lunchgudstjänster på fabriksgolven, arrangerat mc- och fotbollsgudstjänster, skrivit nya psalmtexter till kända slagdängor, bytt ut ord i befintliga psalmtexter och moderniserat kyrkans språk.
Mindre skuld, skam och synd. Mera kärlek, kreativitet och kärnfullhet. Max fem–sex minuter ska en predikan vara, och den måste beröra, anser Bo, som aldrig varit så fasligt noga med liturgin. Men då måste ju också prästen ha något att säga!
– När jag höll min avskedspredikan i Ås i Småland var det överfyllt i kyrkan. Folk stod till och med utanför. Men jag känner mig lite uppgiven. Många unga präster är väldigt konservativa.
Men du tror väl på Gud?
– Det är en humörfråga. När allt är toppen är det lätt att tro, när allt är botten är det lätt att tvivla. Jag anmäldes till Domkapitlet och ”förhördes” av biskopens jurist om ”hur jag har det med min tro”. Det var farsartat och ledsamt på samma gång.
– Det är klart att en präst kan tvivla. Det är ju själva grunden för tro!
Ångrar du vissa tilltag?
– Nej, jag har fått människorna att komma till kyrkan, jag har älskat mina församlingar och vågar påstå att de flesta har älskat mig. Jag är inte bitter och kan till del förstå kollegernas reaktioner.
– Jag har stått för något nytt och därmed okänt. Det är så tråkigt när alla ska inordna sig i samma mall. I stället borde varje verksamhetsledare, oavsett bransch, tänka: ”Så kul, här kommer en filur med nya tankar!” Att ta in andra åsikter är ju att syresätta en verksamhet.
Han visar runt i sin förunderliga trädgård med sitt grekiska amortempel, sin Svansjön, alla statyer och inte minst namngivna träd. Tio av dem stulna som små sticklingar från Pusjkins sommarträdgård i Sankt Petersburg 2003, uppgrävda med en kniv han lånat från restaurangen och transporterat i strumpan.
– Ser du hur ekarna, lindarna, lönnarna och askarna stortrivs här? Jag borde få medalj av Putin, utbrister Bo som gillar det kulturella Ryssland, men ogillar det politiska.
Lika mycket som han älskar rysk kultur älskar han kvinnor. Oh ja, kvinnor har betytt så mycket i hans liv. Ett liv utan kvinnor, nej det går ju inte. Samtidigt är relationer det svåraste som finns. Han har varit gift en gång. Nu lever han ensam, men med ett ”skogsrå” han ofta träffar.
Dagarna rullar på. Den bråkiga prästen är seg på förmiddagarna och kvicknar egentligen inte till ordentligt förrän till kvällen. Vid 23-tiden häller han upp ett glas vin och sätter sig vid datorn och skriver. Allt möjligt och till klassisk musik. Han skriver till 03, så det är klart att han måste sova till 10-rycket.
Dagtid träffar han ofta sin bror och pratar om livet. Och så styrketränar han på Friskis & Svettis. Inte för att han vill, verkligen inte, men för att han måste.
– Det finns ljusa stunder, men i stort är det ett existentiellt helvete att bli gammal. Man förlorar ju livet! Ungdomen, kärleken, skönheten, lusten, passionerna, glädjen – det är som ett oupphörligt läckage.
– Kroppen blir ful och vittrar sönder till en ruin. Det är deprimerande och jag gör allt för att mota åldrandet och hålla passionerna, som jakten, vid liv även om de inte alls ter sig lika lustfyllda som förr. Det är en meningslös kamp och det enda man med säkerhet vet är att man förlorar den.
Är du rädd för döden?
– Nej, men för döendet. Vården driver människor in i en meningslös tillvaro med alla sina livsuppehållande insatser. Jag är för aktiv dödshjälp, men hur det ska organiseras vet jag inte.
Tror du på något sedan, efteråt?
– Nja. Hoppas gör man ju, men då ska det vara något HELT fantastiskt. Annars kan det kvitta.
