Jag hade förmånen att arbeta nära Ernst Klein på Corren under större delen av 1990-talet. I efterhand har jag insett att det var de mest lärorika och inspirerande åren i mitt yrkesliv. Och det var mycket Ernsts förtjänst. En bra chef låter omgivningen utvecklas. Han lät mig och alla andra medarbetare på redaktionen växa. Ingenting var omöjligt. Det som en av hans föregångare Bertil Torekull predikat, att vi skulle se det lokala i det globala och vice versa, blev konkret under Ernsts ledning. Till exempel såg han till att vi fick resurser att besöka alla EU-länder med reportrar och fotografer inför folkomröstningen om EU 1994.
Han var också mycket stöttande i moderniseringen av tidningen i samband med att den nya tryckpressen togs i bruk på Torvinge 1992. Men det som har betytt mest för mig var våra dagliga diskussioner om journalistik, nyhetsvärdering och pressetik. Varje kväll diskuterade vi vad och hur vi skulle publicera. Vad platsade överst på förstasidan? Kunde den personen namnges? Hade vi fått svar på alla frågor? Han var den perfekte utgivaren, en av de sista stora publicisterna. Jag kände mig alltid trygg med att vi tillsammans hade fattat rätt beslut efter att ha diskuterat med honom. Och jag kunde lita på att han skulle försvara och stötta mig och alla andra medarbetare om det blåste motvind.
Ernsts analysförmåga var svåröverträffad. Han hade ett knivskarpt intellekt och var både bildad och allmänbildad. Ofta vände han på perspektiven. Det som ena minuten var självklart för mig kunde nästa minut vara precis tvärtom när han argumenterat färdigt. Han var van att diskutera. Han hade till och med vunnit en debattävling i sin ungdom. Kanske var det därför en del kände obehag att ta diskussioner med honom. Han hade en pondus som kunde vara skrämmande och han uppfattades av en del som arrogant. Men bakom den tuffa fasaden var han en otroligt snäll person. Och den eventuella arrogansen var bara vanlig blyghet.
Ernst var en aktiv chef för ledarredaktionen och han stakade ut en tydlig allmänborgerlig linje för tidningen. Han skrev många ledare själv, men hade också dagliga diskussioner med de övriga medarbetarna på ledarredaktionen. Även där fungerade han som en bra mentor för de yngre.
Ernst Klein hade en oöverträffad arbetskapacitet. Han kunde läsa en bok på hundratals sidor på en dag, skriva en recension av den på en timme medan han blev avbruten av telefonsamtal eller oss journalister som behövde fråga om någonting. Så var det möten, möten, möten… Och efter det något framträdande på kvällen som måste förberedas.
Det är slitsamt att vara ansvarig utgivare. Inte många håller längre än tio år. Man ska vara tillgänglig dygnet runt. Man utsätts för hot och hat. Man ska vara tidningens ansikte utåt, men också fungera internt som chef för en stor redaktion. Man är ensam ansvarig för allt som publiceras och som kan påverka, och i vissa fall förstöra, människors liv.
Ernst klarade allt det där, men de inre slitningarna i ledningsgruppen och styrelsen blev till slut för mycket. Han avgick 1998 men fortsatte som uppskattad skribent på kultursidorna. Vi kommer att sakna hans initierade analyser om amerikansk politik inför presidentvalet i USA. Men vi saknar också människan och publicisten Ernst Klein. Vila i frid Ernst.
Lars Johansson
Redaktionschef på Östgöta Correspondenten 1993–2000