"En viktig röst har tystnat"

När tidningsmannen och publicisten Ernst Klein dog den 30 juli, 82 år gammal, tystnade en viktig röst som verkligen skulle behövts ett bra tag till i svensk debatt. Han stod för den bästa sortens socialliberala hållning, kunnig, humanistisk och förnuftig. Han var aktiv i kampen mot apartheid i Sydafrika och gjorde flera reportageresor till landet. Han var också, som Expressen utrycker det, en ”engagerad men ej okritisk” vän av Israel.

Han bekämpade höger­extremism, rasism och antisemitism och ogillade egentligen all form av extremism. Att ”försvinna i tangentens riktning” (som han uttryckte det) ansåg han vara ytterst farligt.

Han behöll denna fasta inre kompass i sina krönikor i Corren ända fram till sin död.

Som kulturredaktör på Corren fick jag så småningom ha min gamla chefredaktör som frilansmedarbetare. Det var väldigt trevligt. Han recenserade böcker och skrev värdefulla essäer, inte minst om amerikansk politik, och han gjorde det snabbt och koncist. Mejlkontakten var munter och kortfattad. Inga långbänkar där inte.

Ernst Klein hade varit ledarskribent, utrikeskorrespondent och utrikeschef på Expressen då han kom till ­Corren som chefredaktör 1990. Han stannade till 1998.

För mig personligen brukar jag se på de åren som något av ”my finest hour”. Tack vare Ernsts stora utrikesintresse så fick fotografen Bernt-Ola Falck och jag möjlighet att göra en rad spännande utrikesreportage. Vi gjorde reportage­resor till Gorbatjovs Sovjet, till Jeltsins Ryssland, vi träffade konstnärerna Christo och Jean-Claude när de packade in riksdagshuset i Berlin. Och reportageresan till ­Sarajevo 1997, kort efter fredsavtalet i Dayton, har präglat mig sen dess. Där fick vi med egna ögon se vad krig gör med människor och länder.

Ernst läste och kommenterade mina texter, uppmuntrade och stödde på sitt ganska introverta sätt. Han var en lysande talare, som inte minst alla deltagare på Humanistdygnet minns, men obekväm med småprat. Till jul fick jag personliga, berömmande julbrev som jag gömde i mitt hjärta. Han satte mig också i kontakt med erfarna utrikeskorrespondenter på Expressen, som snällt gav mig råd inför resorna.

Mina tankar går nu till hustrun Helena, också hon en stor Correnvän, och barnen Pernilla och Paul.

Åsa Christoffersson, 

Journalist på Corren 1981–2017, bland annat som bilage­redaktör och kulturredaktör