"Det är ett himmelrike på jorden"

Vi sätter oss på coronaavstånd i den stora trädgården, jag, dottern Inger Nyqvist och Eva. Här har familjen samlat på sig många minnen med barnbarn som sprungit runt och lekt och med olika storbjudningar. Planen var att det också skulle bli ett storslaget firande på Evas 90-årsdag bland de hundratals olika blommorna i trädgården – men så blir det inte på grund av coronavirusets spridning. 

– Vi har alltid åkt i väg och hittat på saker på min födelsedag, men sånt kan man ju inte tänka på nu. I stället får man sitta ensam och äta och all matlust har försvunnit under den här tiden. Sen är jag van att träffa folk jämt annars, säger Eva och suckar. 

Räddningen för henne har blivit trädgården och att hon kan sitta ute i trädgården som hon kallar för "Paradiset". 

– Sen är jag även glad över att jag har katterna. Dem kan jag prata med även fast de inte svarar, säger hon och skrattar. 

Den äldsta delen på huset i trädgården är byggt på 1870-talet och 1980 fick det en tillbyggnad. Eva bodde i huset med sina föräldrar i 25 år tills hon flyttade in till Linköping och gifte sig. När föräldrarna gick bort flyttade hon tillbaka till barndomshemmet och har bott kvar sedan dess. 

– Det är underbart här och jag skulle inte kunna tänka mig att bo någon annanstans. Man kan inte bo bättre. Det är nära stan men ändå landet. Det skulle vara hemskt att bo inne i stan, säger Eva medan dottern Inger fyller i: 

– Du skulle inte klara av att vara utan växtligheten och att bo i en lägenhet. 

Intresset för blommor, växter och grönska har hon fått av sin pappa och när Eva förklarar sin kärlek till trädgården ligger det en underton som visar på att det finns ett stort affektionsvärde till trädgården då pappan planterat och odlat mycket av det som finns kvar även nu. 

– När jag var liten var jag med och odlade lite av det som finns i trädgården och blev van vid att hålla på med blommor och sånt. Det kommer nog därifrån att man trivs så bra här, förklarar Eva.

Sedan hon var 65 år har hon bott ensam i huset och skött om allting själv. Samtidigt har Eva blivit äldre och att fixa i den vildvuxna trädgården har blivit allt svårare när krämporna blivit fler. Envisheten och att hon vill ha det på sitt sätt gör att hon inte vill ta in någon hjälp. I stället sköter hon mycket på egen hand samtidigt som dottern Inger med resten av familjen får hjälpa till – i viss mån. 

– Jag kan inte slänga någonting och plockar inte bort några blommor förrän de är döda, säger Eva bestämt, efterföljt av ett skratt. 

– Man får inte ens klippa på gångarna för om det har kommit upp en blomma får man inte köra över den, säger Inger och ler samtidigt som hon himlar med ögonen. 

Men varför vill du inte ha någon hjälp?

– Då klipper de ner allt, tror jag. De klippte ner fyra gamla träd på tomten för ett antal år sedan och då kunde jag inte sova på natten. Det är lustigt att man reagerar så. Det var som att någonting försvann från livet. Jag kan inte förklara varför jag är som jag är. Det är ju ett himmelrike på jorden här, säger hon samtidigt som ögonen tårar sig. 

Du fyller 90. Vad är det som hållit dig så pigg?

– Jag har haft ett bra jobb och trivts. Sen har jag alltid rört på mig, säger Eva.

– Det har ständigt funnits något projekt här och du är ju aldrig still. Du är ju jämt ute, fyller Inger i och ler.