Riitta har ställt ut sin konst över ett dussin gånger, mestadels i Norrköping men även på Valdemarsviks bibliotek 2017. Kurser i målarteknik har hon gått på i både Norrköping och Linköping.
Riitta Englund föddes och växte upp i Uleåborg i norra Finland, men hon har bott i Sverige sedan 1975. Först i Nyköping där systrarna redan fanns och nu i Norrköping, där hon har nära till sonen och barnbarnen. Riitta tror att hon kanske inte hade bott kvar i Hageby annars – om det inte hade varit för den närmaste familjen. För i Finland har hon fortfarande bröder och i norra Sverige bor väninnor som också gillar att dansa.
– Hade man bott i till exempel Haparanda eller Övertorneå hade man bara kunnat åka över till den finska sidan när man kände för det, säger hon.
Dans är ett av tre teman i Riittas konst. Dans, natur och djur, räknar hon själv upp.
– Det jag gillar med dansen är känslan att man nästan flyger fram, det är som när man hamnar i flow med måleriet, säger hon.
Riittas hem är fullt av stora, färgglada målningar. Hon har ställt ut sina verk över ett dussin gånger, första gången 2007 i Sankt Johannes församlingshem och senast nu den 24 februari på Sverigefinnarnas dag i Norrköpings ABF-hus.
– Nästa år blir det 10-årsjubileum för dagen, så då tänkte vi göra något extra utöver att ha utställning. Kanske dans och karaoke också, säger Riitta som gärna uppmärksammar den finska kulturen med till exempel finsk tango.
Dans är ett återkommande tema i Riittas konst. I tangon möts manligt och kvinnligt, och Riita gillar känslan av att nästan flyga fram. "Om man dansar med någon som är duktig", säger hon.
Riitta gillar att röra på sig och har många diplom och intyg på sina förmågor som instruktör i vattengymnastik. Reumatikergruppen på Vrinnevisjukhuset har hon lett i hela 20 år, men när hon började hade hon ingen ledarerfarenhet alls. Hon hade själv varit deltagare i gruppen på grund av sin fibromyalgi med tillhörande muskelvärk.
Några av motiven på målningarna sticker ut från Riittas tre teman. En snöleopard passar visserligen in på djurtemat och är en kundfavorit, men de typiskt starka färgerna saknas. Och så finns det ett par mer abstrakta formationer. "När livet blir till", där äggcell möter spermie, och manliga och kvinnliga kromosomer.
Den populära snöleoparden.
– För tio år sedan fick jag plötsligt för mig att jag måste låna en massa böcker om kroppen. Jag ville se bilder och måla hur det ser ut på insidan.
– Då visste jag inte än att jag hade cancer, för jag hade inga symptom, berättar Riitta som nu är friskförklarad.
Hon tror att hon undermedvetet drogs till motiven för att hon hade en vilja att leva.
– Men för ett tag sedan målade jag över tavlan med bara kvinnliga kromosomer. Jag vet egentligen inte varför.
Riitta funderar på om det kan ha något med längtan efter en man att göra. På kvällar och helger kan det kännas som att någonting fattas. Samtidigt har hon lagt alltför mycket tid på fel karlar tidigare i livet. Då, när hon inte tänkte efter så mycket och bara lät sig bli blixtförälskad.
Längst till höger syns tavlan med de manliga kromosomerna. Sedan Riitta fick för sig att måla över tavlan med de kvinnliga kromosomerna, har hon lagt till några små kvinnliga på den manliga tavlan.
– I dag är jag hellre ensam än med fel person, säger hon.
Varningstecken som hon kan se i backspegeln är svartsjuka och alkohol. Snygga, charmiga män som visat ägandebehov och i perioder druckit för mycket. Det är inget Riitta vill vara med om igen.
– Jag tror att jag undermedvetet har sökt en pappafigur, säger hon, när hon minns likheterna mellan sin egen pappa och männen hon fallit för.
Riitta har tavlor på nästan alla väggar i sitt hem, men ett av rummen är särskilt utsett till ateljé. Här står hon dock i sovrummet och funderar.
När Riitta var tonåring anmäldes hon till skönhetstävlingen Miss Finland, men domaren tyckte att hon var för ung. Trots att hon blev tillsagd att återkomma gjorde hon det inte, men hon har alltid månat om sitt yttre.
Att få cancer och tappa kontrollen över kroppen var därför en mental omställning. Efter cancern kändes det värdefullt att vara del av en eftervårdsgrupp.
– Vi var runt 15 personer som kunde dela erfarenheter. Det var skönt att känna sig mindre ensam, säger Riitta och berättar att även anhöriga kunde få vara med.
– Coronastrumpor, säger Riita finurligt, när hon plockar fram sin fulla korg med stickningar.
Det märks att hon har varit lite rastlös under perioden med pandemins sociala restriktioner, då hon inte fått träffa de tre barnbarnen lika ofta.
Riitas coronastrumpor som hon kallar dem. Ytterligare en sysselsättning vid isolering.
– Farmor, du är riskgrupp, har de lärt sig att säga, med tanke på den tidigare cancern.
Riita brukar annars måla även med barnbarnen.
Barnbarnen har fått måla en stor tavla tillsammans med Riitta.
Och det var faktiskt redan som barn som hon upptäckte sin egen kreativitet.
– Jag började rita med blyerts när jag var elva år, säger hon.
Då drabbades hon av tuberkulos i ögat och lungorna, och blev inlagd på sanatorium i ett halvår. Där fanns inte mycket att göra.
– Konsten har varit som en röd terapeutisk tråd i mitt liv. Man glömmer bort smärta och värk, det är som att duscha hela hjärnan, säger Riitta.