Hon är sprudlande glad när hon tar emot i sin salong som luktar nytt och fräscht. All gammal frisörutrustning har under några hektiska sommarmånader rivits ut. När Helena Häger nu öppnar sin egen frisersalong i Ljungsbro är det en gammal dröm som går i uppfyllelse och hon är full av förväntan och lite nervositet. Men låt oss backa bandet.
Länge var det racing som fyllde nästan all Helenas fritid. Det var också på racingbanan som hon mötte sin man.
– Pappa har alltid varit motorintresserad och föreslog att jag skulle testa gokart. Jag fastnade direkt och tyckte det var jättekul.
Helena ville bli frisör i gymnasiet, men det krävdes skyhöga betyg. Istället gick hon livsmedelslinjen eftersom hon kunde tänka sig en framtid som servitris.
– Men så blev det aldrig. Istället började jag i föräldrarnas företag som sålde industrimaskiner till kraftverk.
1999, när hon var 23 år, ställdes livet på ända. Hennes mamma fick en svår stroke, blott 54 år gammal. Efter en vecka fick hon en propp och hölls nedsövd en månad.
– Hon slogs ut, fick en hjärnskada, hamnade i rullstol och är i behov av assistenter, även om hon fortfarande bor hemma med pappa. Under de närmsta åren var racingen min livlina. Men inget var som förr, då mamma satt i sekretariatet när jag tävlade.
Hur påverkades du av hennes sjukdom?
– Jag blev mer ödmjuk till livet. Funderade mycket över vad som är verkligt viktigt. Vänta inte med det du vill, för du har ingen aning om vad som händer i morgon!
Efter första dotterns födsel delade Helena och maken Fredrik på en bil och fortsatte tävla. Men när andra dottern kom blev det ohållbart med den tidskrävande sporten och farandet till olika tävlingar på helgerna.
2013 såldes familjeföretaget. Helena utbildade sig till nagelterapeut, men tröttnade efter ett år. Frisördrömmen fanns där fortfarande, men det är ju tryggt med en anställning, så Helena började som säljare på Rejmes, där hon trivdes som fisken.
Det var i början av 2014 och Helena var 38 år. I maj samma år kom nästa stora smäll.
– Jag hittade en knöl i mitt högra bröst, var på mammografi, gjorde en så kallad punktering och väntade på besked i tre veckor. Sedan kom ett brev där det stod att jag skulle ta med en anhörig och komma till US för att träffa en läkare. Jag stortjöt. Allt rasade.
Helena glömmer aldrig hur hon satt i väntrummet den 2 juli och såg sjukvårdspersonal passera förbi.
– Samtidigt passerade hela mitt dittillsvarande liv revy. Sådär som människor säger att de gör när de är nära att dö.
Hon opererades. En tårtbit av bröstet och flera körtlar dit cancern spridit sig togs bort. I september börjad hon med cellgifter.
– 12 dagar senare började håret falla. Jag satt på dotterns gymnastikträning och fick händerna fulla av hår. Till slut beställde jag tid hos en frisör och mina barn fick raka av det sista jag hade. Jag trivdes inte i peruken utan använde mössa.
Hur mådde du psykiskt?
– Jättedåligt. Så mycket självkänsla och kvinnlighet är förknippat med ens hår. När jag trodde att det värsta redan hänt, utseendemässigt, kom nästa grej. Jag tappade alla ögonfransar och ögonbryn. Det var som att tappa hela ansiktet när man inte ens kunde sminka sig lite.
– Utan min man och resten av familjen hade det här aldrig gått. De betydde precis allt under den här tiden. Cellgifterna var som värsta magsjukan gånger 100. Jag mådde så fruktansvärt illa, var helt ur slag. Ena dottern orkade inte se hur jag mådde efter en behandling och bodde hos morfar, medan den andra var som ett plåster. Vi hanterar kriser olika.
Illamåendet och infektionsrisken gjorde att hon mest satt hemma. Efter sju månader tog strålningen vid och i jämförelse med cellgifterna var den en västanfläkt.
Det en stor lättnad när hon fick reda på att hennes typ av bröstcancer inte är genetiskt betingad.
Cancern förde ändå något gott med sig, konstaterar hon i backspegeln.
– Mer än någonsin kände jag att jag måste ta vara på min tid och leva min dröm. Jag började en privat utbildning till frisör i Stockholm och var därefter lärling i 3 000 timmar. 2019 gjorde jag mitt gesällprov, klarade det och i våras köpte jag den här salongen, som faktiskt funnits i Ljungsbro i 40 år.
Hur har du förändrats?
– Jag har blivit jättetajt med min pappa som tittar in här varje dag. Jag har lärt mig vad som är viktigt att fokusera på och jag hetsar inte upp mig över småsaker. Vi har bara ett liv.