Bygdegården har blivit hjärtat i Hästholmens liv. Här händer mycket. Camilla Linusson är stolt över nya Hästholmenflaggan.
Camilla Linusson var blyg och osäker och vågade aldrig ha åsikter eller tala inför folk. Inte ens tre personer. Och det för bara några år sedan.
I dag är hon Hästholmens starka kvinna. Ska nån göra nåt, så är det Camilla Linusson.
Också svårt att förstå: hemma i Borås var Camilla inte ett dugg intresserad av kultur. I dag säger folk att det är hon som är kulturen i Hästholmen.
– Jag skrev poesi som ung. Sedan kom barnen och livet fylldes av städning, matlagning och tvätt, säger hon.
Familjen kom till Ödeshög på sommarbesök. Där var huspriserna lägst i landet. Camilla och hennes man kunde köpa hus, och det gjorde de. Först i Ödeshög, sen i Hästholmen.
– Här vill jag bo resten av mitt liv, säger Camilla utan att tveka. Ombergs magi drar. Och gemenskapen i Hästholmen, vi är som en jättefamilj.
Hon skilde sig och poesiskrivandet tog fart igen.
– Det blev som en explosion, som om jag måste skriva ikapp. Jag la ut poesi på Facebook, tog tillbaka det, lade ut och tog tillbaka. Jag tryckte min första poesibok.
Och så var det alltså releaseparty på 31:ans glassbar i Hästholmen, med tre besökare.
Men en dag knackade det på dörren och Christine Hölzer, Hästholmenkonstnär, stod utanför. Hon ville att Camilla skulle medverka på en poesikväll i Tranås.
– Kära nån. Jag övade med en roll-on deo som mick hemma och var otroligt nervös – och så gick det jättebra och oj så kul det var.
Camilla gav ut bok nummer två och hade ett rejält releaseparty på glassbaren. Sedan startade hon poesiaftnar med musik och uppläsning av alla möjliga människor.
– Det blev succé direkt, knökafullt, och sedan har vi haft många poesiaftnar. Folk kommer från alla möjliga håll, och jag är så väldigt glad att de vågar. Att våga är som en befrielse.
Bygdegårdsföreningen i Hästholmen höll på att avsomna. Camilla blev ombedd att gå med i styrelsen. Först sa hon nej.
– Jag hade aldrig varit engagerad i nån förening. Men så tänkte jag att jag kan väl testa. Jag lär mig efter hand.
I dag har Camilla svårt att förstå varför hon var så osäker och rädd i alla år, hon har blivit en helt annan människa.
– Och vi är bra på olika saker. Jag kan vara spindeln i nätet, inspirera och få igång folk så de vågar, men jag är till exempel inte bra på att sköta hus. Nu har vi fastighetsansvariga, så jag kan vara lugn.
Nu vill alla vara med. Förra året startade filmklubben, det hålls föredrag, spelas teater och arrangeras kräftkokartävlingar, skrotskaparverkstad, skräpplockning, "knytpoesi" och återbruksdagar med loppis.
– Till Per Brahe-helgen kom flera hundra besökare. Och regnbågshelgen intresserade många. Förra årets kulturhelg skulle bli en hel vecka i år och var helt fullbokad, och så fick vi ställa in ...
En skrotskulptur – såna gör Camilla Linusson, och har verkstad för alla intresserade i bygdegården.
Camilla jobbar för att hennes arbetsplats, fritidshemmet Rödingen, ska få natur- och kulturprofil. Hon är aktiv i Saga kulturförening i Ödeshög och kulturansvarig i Östergötlands bygdegårdsdistrikt. Senaste idén är att organisera Reko-försäljning av närproducerad mat i Hästholmen. Över 300 personer har gått med.
Så aktiv och engagerad. I dag har Camilla svårt att förstå varför hon var så osäker och rädd i alla år.
– Jag är en helt annan människa idag, säger hon. Precis allt har förändrats.
Det går att träna sig till nya tankar.
Camilla Linusson har hittills skrivit två diktsamlingar, men det finns många, många fler i hennes pärmar.
– Jag var rädd för insekter. Jag hittade en stor död skalbagge som jag lade vid diskbänken, och så skrek jag förfärat varje gång jag såg den. I början. Sen slutade jag med det, och började i stället tala väl om den.
– Det funkade!