Som flykting från forna Östtyskland kom Bettina Kjellin till Sverige 1951. Fyra år senare svarade hon på en annons som kom att föra henne till Brunneby och hennes blivande make Carl Gösta.
– Pappa skrev dagböcker i över 50 år, fram till dagen innan han dog. Där skriver han den 7 mars 1955. Han hade satt in en annons i Dagens Nyheter att han behövde någon som hjälpte honom ta hand om gården. Så då hämtade han Bettina vid tåget i Linköping, säger Gunnar Kjellin, son till Bettina och Carl Gösta.
Tillsammans drev makarna Brunneby musteri som Carl Gösta grundade 1941. Vid sidan av allt jobb som Bettina hade med att sköta herrgården och jobba i musteriet fanns en musikalisk dröm. En dröm som hon förverkligade 1977 då hon började arrangera konserter i Brunneby gårdskyrka. Något som kom att växa och 1987 bildades föreningen "Kammarmusik i Östergötland".
– Hon har jobbat mycket för de konserter som hon har ordnat. I början var det i kyrkan, sen var det i herrgården och sen blev det på andra herrgårdar också, säger Gunnar.
Som fortsätter:
– Hon gjorde mycket för kulturen och hon lade mycket pengar på det också. Men hon gjorde det för att fler skulle få ta del av musiken och komma ut i unika miljöer. Jag tycker det är ett fint koncept.
För sitt arbete med att arrangera kammarkonserter tilldelades Bettina Kjellin, tidigare landshövdingen, Rolf Wirténs kulturpris 2008.
För Gunnar och hans systrar Eva och Ingrid så var hon först och främst mamma.
Hur var hon som mamma?
– Hon var rättvis och bra. Sen har man väl lite omedvetet blivit inspirerad av henne också. Påverkad av hennes aktiviteter och flit. Hon kom ju från Tyskland 1951 och det var väl inte så lätt att komma hit som tysk immigrant. Men hon kämpade på med sitt positiva go. Så alla tyckte om henne från början, säger Gunnar.
Efter en stunds tystnad fortsätter han:
– Hon var en otroligt mångsidig och fin människa och otroligt generös. Det är nästan så man saknar ord. Det tycker jag faktiskt när det gäller att beskriva kära mor. Hon hade glimten i ögat ända till slutet. Bara några dagar innan hon somnade in skämtade och skojade hon. Hon hittade till och med på en jättefin dikt till mina barn rakt ur huvudet. Så nu är det en väldig saknad man känner. Men vi kunde ta ett fint avsked och tacka henne för allt.
När Bettina somnade in 26 december hade hon levt på Brunneby gård i nära 70 år.
– Vi har kikat lite på det och det är högst sannolikt att det aldrig har funnits någon kvinna som levt så länge på Brunneby gård som hon gjorde.