Ulf Flodin (MP), Lars Alm (FP), Sven Eng (S), Åsa-Britt Karlsson (C) och Lisbeth Henricsson (VPK) hissar nej-generalen Claes Svedlindh efter folkomröstningen om Vallaleden 23 april 1989.
När du läser detta har Åsa-Britt Karlsson gjort sin sista arbetsdag på SGI:s huvudkontor i Linköping. En generaldirektör får inneha rollen max nio år och dit har Åsa-Britt nått nu, på myndigheten som har geoteknik, byggande i mark, som grunden i sitt uppdrag.
– Det har varit en fantastisk tid här. Jämfört med när jag började 2012 så är våra frågor mer i fokus nu, mycket för att vi jobbar med klimatanpassning. Under åren har vi sett en tredubbling av anslaget.
För att förstå Åsa-Britts karriär, som passerat såväl Linköpings mest utsatta som Bildts och Reinfeldts regeringar, så behöver vi börja i Brickstad i Klockrike socken. Där föddes Åsa-Britt 1957 som enda barnet till lantbrukarparet Carin och Karl-Gustav Karlsson.
– Båda var politiskt intresserade och engagerade och det gjorde att jag tidigt blev samhällsintresserad. Jag ville veta hur saker och ting fungerade och jag ville vara med och bidra till en förändring till det bättre. Mamma var landstingsledamot och vice ordförande i fullmäktige för Centerpartiet i Motala kommun. Pappa var inte i politiken på det sättet, men han var förtroendevald i länsrätten och hade en del revisorsuppdrag.
Hon fortsätter:
– Jag tycker man ska tänka på det när man diskuterar olika politiker och deras avsikter. Det är många som har samma bakgrund som jag, som har engagerat sig och velat bidra till en positiv samhällsförändring.
Redan under högstadiet engagerade sig Åsa-Britt i Centerns ungdomsförbund. Det var tidigt 70-tal och miljöfrågorna dominerade debatten, inte minst kärnkraftsfrågan.
– Den handlade mycket om vilket samhälle man ville bygga, storskaligt eller småskaligt och hållbart. Där växte mitt engagemang.
– Jag inser nu, i backspegeln, hur mycket uppväxten har präglat hela mitt liv. Jag tror på ett cirkulärt, hållbart samhälle och det har jag med mig hemifrån, att hushålla med pengar och resurser. Hela mitt yrkesliv har jag tänkt på att inte slösa med skattebetalarnas pengar.
När det var dags att läsa på universitet stod valet mellan socionom, journalist och jurist.
– Jag har alltid varit nyfiken och intresserad av människor. Jag valde socionom på Socialhögskolan i Örebro, där fanns ju rätt mycket juridik också, i social- och civilrätt.
I början av 80-talet började Åsa-Britt på Socialförvaltningen i Linköpings kommun. Där var hon i flera år socialsekreterare och förste socialsekreterare.
Vad innebar det arbetet?
– Jag jobbade med individ- och familjeomsorg, framför allt med barn som hade det jobbigt hemma. Det var mycket samtal, sätta in insatser, som hemterapeut, veckoslutsplacering eller om föräldrarna inte hade jobb så kunde en insats vara att låta barnen vara på förskolan. I de värsta fallen, med barn till missbrukare, blev det tal om tvångsingripanden.
Många år har gått sedan du jobbade med detta, hur tror du att det arbetet har förändrats?
– Min bild är att det är mycket tuffare i dag, en större utsatthet med mycket mer hot och våld mot socialsekreterarna. Det kunde vara tufft även på min tid, men jag tror det har eskalerat. Det är också en värderingsförskjutning i samhället i dag där tilltron till myndigheter har förändrats.
Statsminister och EU:s ordförande Fredrik Reinfeldt höll tillsammans med generaldirektör Lars-Erik Liljelund, miljöminister Andreas Carlgren (stående) och statssekreteraren på miljödepartementet, Åsa-Britt Karlsson, en briefing i slutet på FN:s miljökonferens COP15 i Köpenhamn i december 2009.
1991 växlade Åsa-Britt in på politiken på heltid och blev kanslichef på Centerpartiets riksdagskansli. Där blev hon kvar till 2004.
– Jag hade förmånen att få vara med om tre spännande perioder för Centerpartiet. Först Bildtregeringen då vi bland annat hade Ny demokrati att hantera i riksdagen. Det var inte helt enkelt. Sen var jag med när vi sanerade ekonomin ihop med Socialdemokraterna och efter det ren opposition.
– Förutom att jag var chef för de politiska handläggarna, som servade riksdagsledamöterna, så satt jag i riksdagsgruppens presidie. Det är hjärtat av riksdagsgruppen där många strategiska beslut tas. Jag hade tre partiledare (Olof Johansson, Lennart Daléus och Maud Olofsson) och tre gruppledare under de åren så 2004 kände jag att jag ville göra något annat.
Var det slitsamma år?
– Ja, på många olika sätt. Det är det mest mångfacetterade jobb jag har haft. Att kombinera ledarskapet med svåra strategiska beslut. Men riksdagen är en härlig arbetsplats. Det finns en vänlig ton mellan den opolitiska personalen och ledamöterna, även över partigränserna.
Efter den tiden trodde Åsa-Britt att hon var klar med politiken på det intensiva sättet. Men Andreas Carlgren ville annat när han blev miljöminister i Fredrik Reinfeldts alliansregering 2006.
– Det gick inte att motstå när han ringde och frågade om jag ville bli hans statssekreterare. Jag hade ångrat ihjäl mig om jag inte hoppat på det.
Det blev fem år vid Carlgrens sida, inte sällan som inhoppare för honom på diverse uppdrag.
– De åren präglades mycket av att vi hade ordförandeskapet i EU 2009. Det var väldigt spännande, inte minst FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn i december 2009. Jag minns också att jag ledde EU-delegationen på Ökenkonventionen i Buenos Aires. Då gällde det att läsa på (skratt). Jag minns också att jag höll EU:s tal på IAEA:s (Internationale Atomenergie-Organisation) världskonferens i Wien, inför ett hav av mörka kostymer. Jag har varit ensam, eller första, kvinna i många olika sammanhang och roller.
Vad är du mest stolt över efter nio år på SGI?
– Att vi levererat så bra att regeringen ökat anslaget så pass mycket. Vi har tagit fram stöd för skredriskhantering och den geotekniska säkerheten i planprocessen. Det är värdefullt för kommunerna. Vi har också ansvar för forskning och teknikutveckling kring förorenade områden, vilket blivit mer relevant när städer expanderar och bostadsbyggandet ökar. Då hamnar man på gamla kemtvättar, bilmackar och annan industri.
En generaldirektör får inneha rollen max nio år och dit har Åsa-Britt Karlsson nått nu, på myndigheten som har geoteknik, byggande i mark, som grunden i sitt uppdrag.
SGI har vuxit till att i dag ha 100 anställda i Linköping, Stockholm, Göteborg och Malmö.
Vad gör du själv för att vara en klimatsmart medborgare?
– Ganska mycket. Jag har en biogasbil, jag cyklar mycket, både vanlig och elcykel, och jag tänker klimatsmart när jag gör mat. Jag köper bra råvaror, svenskt kött, gärna på gårdsbutik och mycket grönt. Det är klart att vi har skiftande förutsättningar, men tänker vi till kan vi alla bidra i vardagen.
Åsa-Britt är nu öppen för nya uppdrag, om än inget heltidsjobb, och i dagarna blev det officiellt att hon blir klimatpolitisk expert hos tankesmedjan Fores.
– Jag ska spela golf, det vet jag! Jag spelade mycket tidigare och ser fram emot en omstart.