I makarnas Barlingers bostad är det sällan tyst då resten av familjen är musikintresserade.
Så fort hon tar emot vid dörren till det gula parhuset i området Johannelund i Linköping avslöjas rötterna från Gotland.
– Ja, här bor vi, och har bott sedan vi flyttade hit 1999, säger Beatrice Barlinger som hellre kallar sig Bea.
Hjärtat i huset är det vita köket med köksön som står i en öppen planlösning mot vardagsrummet. På väggarna hänger flera gitarrer. Det är barnen och maken Lasse som har ett gemensamt musikintresse. Själv lyssnar hon helst.
– Så här tyst brukar det inte vara, säger hon.
Det var studierna till SO-lärare som lockade henne och maken till Linköping 1990. Tanken var aldrig att de skulle stanna men jobb och vänner höll dem kvar. Med hus även på Gotland så kan de ofta åka och hälsa på hennes föräldrar och barndomsorten utanför Visby.
– Vi trivs bra, det går lätt att åka till Gotland, men det jag saknar här är vatten.
Först tänkte hon bli jurist och kom in på juristlinjen. Men det där med att sitta i skolbänken lockade inte. I stället sneglade hon på lärarjobbet och fick vikariera som lärare. Då sade det klick. Och det var jobb med tonåringar som gällde. Kanske var det hennes egen skolgång som uppmuntrade till det. På låg- och mellanstadieskolan i Hörsne fick eleverna mycket pepp och förtroende av lärarna.
– De trodde mycket på en. Nu när man har fått perspektiv och jobbat i skolan själv så förstår man att de gav oss ansvar. Det var nog det som gav mig känslan att jag kunde göra det jag ville. I sexan fick vi ringa och beställa mat till hemkunskapen exempel, det var inget konstigt.
Trots det trodde hon inte att hon några år senare som nybliven lärarstudent skulle bli chef över en hel skola.
Hon gick därmed en annan yrkesväg än föräldrarna som var journalister. En pappa som innan pensionen var chefredaktör på Gotlands Tidningar och en mamma som varit allmänreporter, nattchef med mera. Så intervjusituationer är inget nytt. Även om Bea och hennes syster fick åka med på roliga jobbresor så lockade aldrig journalistyrket.
– Jag såg baksidan också, de jobbade väldigt mycket.
Men det där med att jobba mycket har hon kanske omedvetet gemensamt med föräldrarna. Som rektor på Nya Munken har hon haft många samtal att svara på, många möten att gå på, många tonåringar att trösta och peppa och kollegor att stötta och leda. Ibland har hon gett sitt mobilnummer till elever som har behövt extra stöttning. Några elever minns hon särskilt väl. Ibland har tårarna kommit när ingen ser.
– Man har fått insyn i många familjer, både stort och smått. Vi hade en elev där det krävdes att polisen fick åka och hämta. Att barn far illa gör mig ledsen och ibland har man fått mammakänslor.
De 25 åren på Nya Munken ger en bra bild över både hennes egen resa och hur skolan vuxit genom åren. Utvecklingen har gått hand i hand, berättar hon. När Bea började hade skolan 300 elever och 25 lärare. I dag har den 570 elever och ett 80-tal anställda.
När Nya Munken drog i gång 1993 blev den en av Sveriges första friskolor. Kommunen hade bestämt sig för att lägga ned skolan som då hette Munkhagsskolan. Men både medarbetare och föräldrar tog saken i egna händer och tog över skolan. I samma veva skulle Bea göra sin slutpraktik på lärarhögskolan.
– De frågade om jag vågade vara på Nya Munken, det där med en fristående skola var så nytt då, och det ville jag.
Efter en första tid som vikarie blev hon 1995 anställd som SO-lärare. Snart upptäckte hon att det fanns mer roligt att jobba med på en skola som samtidigt var ett företag. Rektorn på den nya skolan var tacksam för lite avlastning med planering av studiedagar och löneadministration. Intresset för rektorsyrket hade väckts och 2006 blev hon biträdande rektor. Tre år senare påbörjade hon rektorsutbildningen. 2012 var hon klar och när den dåvarande rektorn skulle gå i pension fick hon jobbet som ny rektor på Nya Munken.
Åtta år senare sitter vi vid köksbordet i parhuset och pratar om vad som fick henne att lämna jobbet och skolan i vilken hon i princip har spenderat hela sitt yrkesliv.
Uppdraget som rektor har stundtals varit tuff och Beatrice Barlinger har känt sig ifrågasatt ibland.
– Det har varit tufft. Det har varit mycket jobb, 24/7 och det blev mer slitsamt än jag hade tänkt. Man har också blivit väldigt ifrågasatt. Det är inte alltid lätt att bli chef på en arbetsplats där man själv ”vuxit upp”. Det var nog ändå otippat att jag skulle sluta.
Hon har funderat på om hon blivit ifrågasatt för att hon har varit yngre eller kvinna.
– Jag har känt att om jag ska ta ett kliv får jag ta dubbla kliv. Sedan har det varit fantastiska kollegor och medarbetare, det hade aldrig gått annars.
I perioder har personer i hennes närhet varit oroliga för att hon ska gå in i väggen.
– Men jag har inte varit i närheten, jag är bra på att lägga jobbet åt sidan. Jag är inte sådan som ältar saker.
En utmaning med jobbet har också varit att vara chef på skolan där hennes egna barn har gått. Hon berättar att det har gått bra att skilja på rollerna där hon i ena stunden var lärarens chef och i andra stunden elevens mamma.
Den 19 juni jobbade Beatrice Barlinger sin sista dag som rektor. Bakom sig hade hon en vårtermin som präglades av utbrottet av Covid-19. Hon hade hanterat många frågor från oroliga föräldrar och elever.
–Jag tycker det är bra att skolan är öppen, finns det någon normalitet i samhället så är det i skolan. En del tyckte nog att jag blåste det lite under mattan. Men det var inte för att jag struntade i det utan för att vi skulle hålla ihop. Vi smittar oro annars och då kan det bli ännu värre. Att skapa trygghet var det viktigaste.
Dottern Selma slinker förbi i köket. Äldsta sonen Malte har flyttat hemifrån. Att barnen blir stora innebär också att livet går in i en annan fas. Hur tänker hon på sig själv som mamma?
– Jag är nog inlyssnande och närvarande. Vi har alltid varit tillsammans mycket, det har aldrig varit stängda dörrar här hemma. Och det har varit roligt att umgås med våra barn och deras kompisar. Min man har även varit fotbollstränare så det där med att ha tonåringar runt oss har hängt i.
Nu laddar hon för sin nya tjänst inom friskoleföretaget Lärande i Sverige där hon ska utveckla ett pedagogiskt koncept som ska stötta lärare. Men starten sker med "social distans".
– Nu börjar jag få perspektiv. Det är väldigt stora kontraster att gå från ett högt tempo och vara lösningsorienterad till ett jobb vid datorn hemma med digitala möten.
På frågan om vad hon inte kan vara utan svarar hon "Apple Watch", tekniska prylar är något som Beatrice Barlinger gillar.