Det började när hon var 20. Handlederna började göra ont.
– Det blev mycket sjukskrivning när barnen var små, värken och tröttheten eskalerade. Under några år fick jag sjukersättning. Sedan började jag jobba 25 procent.
Genetisk sjukdom låg bakom – fibromyalgi och EDS, en bindvävsdefekt, samt en ovanlig sjukdom i högerarmen. I praktiken innebär det en värk som försvårar vardagen och en trötthet som ofta inte går att sova bort. Men Caroline Beinerfelt säger att hon har "hankat sig fram", fått familjeliv och arbete att gå ihop – trots kroppens begränsningar. Hon återkommer ofta till tacksamheten gentemot familjen, som alltid stöttat och hjälpt henne.
– Jag är tacksam att jag har haft snälla barn, och en snäll man, säger hon och ler. De ställde upp, åkte och handlade och så när jag inte klarade av det.
Nu är barnen utflyttade. I takt med att de blev stora kände Caroline att hon ville gå upp i tid på jobbet. Det här var även i samband med att hon fick ett jobb på Funktionsrätt i Linköping, som är en paraplyorganisation som jobbar med rättigheter för människor med funktionsnedsättningar.
– Först jobbade jag på Synskadades Riksförbund, och Funktionsrätt hade sina lokaler i samma byggnad. Det var arbetsledaren där som tyckte att jag skulle passa bra hos dem.
Nu har hon jobbat där i fem år, de senaste fyra som FR-kontakten, vars arbete går ut på att stödja vuxna med funktionsnedsättningar i deras studier. När hon berättar om sitt jobb är det påtagligt hur viktigt det är för henne, både i det konkreta arbetet med människorna hon träffar och på ett större, samhälleligt plan. För i frågorna som rör funktionsnedsättningar finns det fortfarande mycket som behöver förbättras. Det har Caroline inte minst fått se i rollen som FR-kontakten.
– Många har haft en trasslig skolgång på grund av att den inte har anpassats. Om de hade fått rätt stöd i skolan, hade de inte behövt det här.
Caroline följer många av eleverna genom hela skolgången. Hon kartlägger deras bakgrund i skolan, för att se vad som har funkat och inte, hon följer med på studiebesök och fungerar ofta som en mellanhand som kan ta kontakt med läraren om det känns jobbigt för eleven. Ett extra stöd, som ofta gör den stora skillnaden.
– Vissa kan bara behöva en push där jag skriver ett sms och frågar hur det går, säger hon. Det är sådana enkla medel som lärare inte har tid med.
Sedan ett och ett halv år tillbaka är hon uppe i 75 procent. Men även om hon trivs med sitt jobb, gör hon också en uppoffring.
– Tyvärr blir fritiden och familjelivet lidande, för jag orkar inte så mycket. Men jag tycker ändå att det är värt det. Jag vill göra ett bra jobb och hjälpa människor, jag vet att de behöver mig. Och jag klarar inte av att bara sitta still. Det är ju kul att jobba.
– Visst mår jag bättre i kroppen när det är semester och jag kan ta det lugnt, men jag skulle inte må bra psykiskt av att bara gå hemma. Sedan vill jag mycket mer, och det är jobbigt, men jag känner ändå att jag åstadkommer mycket.
Sedan en tid tillbaka har Caroline ännu ett uppdrag – hon är ordförande i organisationen som jobbar för att ett Fontänhus ska starta i Linköping. Sådana finns redan på ett tiotal ställen i Sverige, och är en typ av klubbhus där personer med psykisk ohälsa får stöd och arbetsrehabilitering. Målet är att bryta social isolering och få folk att känna sig behövda genom meningsfullt arbete. Enligt Caroline finns stort behov av en sådan verksamhet.
– Alla känner någon som känner någon med psykisk ohälsa, jag har själv nära och kära med depression och liknande. När man ser hur folk mår och vet vad det finns för bra verksamheter som kan stötta... Det finns ju vård, men inte tillräcklig.
Caroline berättar att arbetet varit en utmaning – att det var skrämmande att få förfrågan att bli ordförande, men att hon kände att hon ville tacka ja. Och hon understryker hur mycket hon har lärt sig av arbetet.
– Det har varit ett tufft jobb, med all politik och så, och med allt arbete jag fått lägga ner. Men jag gillar utmaningar och att lära mig saker. Man är aldrig färdiglärd.
Fast mycket har hon lärt sig redan i sitt arbetsliv, där hon har träffat så många människor med så olika förutsättningar.
– Jag tror att jag har blivit mer ödmjuk och att jag har fått en helt annan förståelse. Alla är olika. Oavsett funktionsnedsättning är det personen man måste se.