Vilka vägar livet hade tagit om sjuksköterskan Annette Waldemar inte hade drabbats av en svår ryggskada vet vi inte. Klart är att konsekvenserna har lett till forskning och nya sjukhusrutiner som är betydande för såväl patienter som närstående.
När hon sökte vård för smärtor och domningar nonchalerades hon. Flera gånger. Senare visade magnetröntgen att Annette hade svåra skador på kotor och nerver. Ingen vet varför.
Hon uppmanades att operera ryggen, men den 20-procentiga risken för förlamning och komplikationer på sikt fick henne att säga nej. Hon fick ett halvår på sig att träna upp kroppen. I dag kan gå, springa och åka skidor igen.
Ramlar hon riskerar hon fortfarande att bli förlamad, men hon låter sig inte stoppas från att segla eller åka mc med familjen.
– Man måste leva och göra saker, menar hon.
2014 började Annette att tappa känseln i händerna. Hon klarade inte längre av att arbeta på hjärtintensiven eller avdelning, som kräver snabbt handarbete och många lyft.
Hon jobbade 50 procent på hjärtsvikts- och arytmimottagningen, men hon ville inte gå upp till heltid.
– De är väldigt sjuka och det tar mycket energi att möta varje patient.
Hon började undervisa, men saknade pedagogisk grund. Hon bestämde sig för att läsa in en master med inriktning på pedagogik och omvårdnad.
Året innan hade hon och kollegan Maria Pettersson skrivit en C-uppsats om närståendes närvaro vid hjärtstopp på sjukhus. De tyckte själva att det lät vansinnigt att släppa in anhöriga, men entydig forskning fick dem att vända helt.
Annette bestämde sig för att undersöka hur det ser ut i Sverige. Det visade sig att samtliga universitetssjukhus saknade riktlinjer för hur man ska bemöta närstående vid ett oväntat hjärtstopp.
Men Annettes och Marias jobb har gett resultat.
– Mycket har hänt, men det har tagit tid. Om det kommer nya evidens gällande läkemedel så byts de ut direkt, men det här har varit svårare. Det är inte konstigt, det berör personalen och skapar starka känslor.
2018 blev Annette doktorand men under pandemin har forskningen stått tillbaka något, för mer tid på sjukhuset. Klart är att hon jobbar betydligt mer än 100 procent.
Vad är din drivkraft?
– Jag brinner för personcentrerad vård. Jag vill inte tappa känslan att om det vore jag. Det finns en person bakom diagnosen. Hur ser det ut för dig? Hur har du det hemma? Hur har du det med familj och jobb? Hur tänker du när du har fått det här? Att försöka anpassa vården utifrån individen.
Hon betonar hur viktigt det kan vara att få de sista sekunderna tillsammans.
– Varför ska vi bestämma hur ett så viktigt ögonblick ska vara för andra? Man kanske bråkade på morgonen innan man skiljdes åt, då ska man ha chans att viska ett förlåt. Vi får inte frånta möjligheten till ett avslut.
Man ser också att ni verkligen gör allt ni kan.
– Ja, det är kanske den viktigaste delen. En del vårdpersonal, framför allt läkare, har varit rädda att de ska bli granskade och kritiserade, men det de anhöriga bär med sig är att vi gjorde allt.
– Om du däremot sitter själv utanför en dörr i 30 minuter byggs kanske förhoppningar upp och krossas. Tankar som "vad gjorde ni egentligen där inne?" väcks.
Det kan leda till posttraumatisk stress och depression.
Nu följer Annette Waldemar upp arbetet genom att intervjua överlevande och deras anhöriga.
– Att vakna och känna att man inte bara är omgiven av främlingar, utan även ser den man älskar, är otroligt värdefullt och gör att de känner att "jag ska klara det här".