Det är omöjligt att inte smittas av Anettes energi när hon kommer instormande i Trädgårdsföreningen. Hon ber om ursäkt att hon är sen – visaren på domkyrkan pekar på fyra minuter över tio – och förklarar att hon har hantverkare hemma som byter fönster på huset i Rogestad. Hon är mitt uppe i planeringen av 20-årsjubiléet som ska hållas i trädgården lite senare samma vecka. Dessutom stundar kalas för döttrarna Nova och Elvira som snart fyller 14 och 16. Och som om inte det vore nog firar hon och Fredrik 18 år som gifta – just i dag.
– Det är mycket firande just nu.
Hon ler stort och skjuter upp solglasögonen i håret. Trots att hon är en människa som älskar att ha många järn i elden, har hon lärt sig att vara i nuet – och njuta. Men så har det inte alltid varit ...
Anette växte upp i Björsäter, världens bästa plats, som hon själv uttrycker det. Hon brukade klippa vännernas hår och drömmen var att bli frisör. Men på den tiden krävdes det 5,0 i betyg för att komma in på frisörlinjen. Hon valde i stället att gå Handels på Katedralskolan och planen var att hon skulle stå i butik. På helgerna jobbade hon extra på Danells tobak vid Stora torget.
– Vi tilltalade kunderna vid namn och på lördagarna klädde vi upp oss. Det var "god morgon" och "herr och fru Nilsson". Vi var de enda som sålde utländska tidningar. Så folk kom in, köpte sin lördagstidning, lite hemkola och kanske ett pipstopp.
Hon skrattar och fortsätter:
– Det låter som om det var 100 år sedan. Men jag lärde mig hur man tar kunder, något jag haft användning av under hela min karriär.
När det var dags för praktik hamnade hon på Parfymeriet i Filbytergallerian. På hyllorna fanns alla lyxmärken som Chanel och Lancôme och en helt ny värld öppnade sig för Anette. Efter studenten fick hon fast anställning och hon lärde sig om smink, parfym och hudvård från grunden. I butiken jobbade även Åtvidabergstjejen Johanna Lind – numera gift Bagge – innan hon gick vidare och utbildade sig till hudterapeut. Tillsammans med en annan vän försökte de övertala Anette att välja samma bana.
– De sa "det här är något för dig, Nettan. Du skulle älska det".
Anette sökte till Gildaskolan i Göteborg och kom in. I flytten ingick även pojkvännen och blivande maken Fredrik – en snygg motorcykelkille som tagit henne med storm. Hans föräldrar hade en stuga i Björsäter och hon hade spanat in honom redan på högstadiet. Fredrik sa upp sin tjänst som elektriker och följde med.
De trivdes bra på västkusten, men när Anettes svägerska hörde av sig om en tom lokal i Hjulsbro kände de båda att det var dags att vända hem. Anette som inte visste något om att starta eget kastade sig ut och 2001 slog hon upp portarna till Nettans hud och skönhetssalong i Brovillan.
– Salongen hade varit stängd i ett år och det fanns inga kunder att ta över. Men i lokalen fanns ett gammalt kundkartotek, så jag började ringa runt ...
– Hjulsbro var ett fantastiskt ställe att starta på. Ryktet spred sig snabbt från kund till kund. På ett, tu, tre var jag igång.
En som skulle få stor betydelse för Anettes karriär var en kund hon träffat redan i Göteborg. När Åsa Magnusson sedan blev vd för Cloetta i Ljungsbro tog hon upp kontakten med Anette. En kväll sa Åsa plötsligt: "Antingen måste du ha kundstopp eller får du anställa en till, för vi kan inte vänta i tre månader på att få färga våra fransar och ögonbryn."
– Då hade jag ändå galna öppettider och jobbade till klockan 23 på kvällarna för att kunna ta emot mina vänner som jobbade ute på Tornby till 20.
Under tiden Anette gjorde en ansiktsbehandling gick Åsa igenom vad det skulle kosta. Sedan sa hon i all välmening: "Nästa gång jag kommer hit tycker jag att du borde ha en anställd."
– Och så blev det. Man lyssnar på sina kunder.
Vänskapen utvecklades till ett mentorskap – och affärerna blomstrade. Anette öppnade en filial i von Dufvas lokaler innan hon tog steget fullt ut och slog upp en 400 kvadratmeter stor salong inne i centrum. Som mest hade hon 15 anställda och Nettans blev därmed en av Sveriges största privatägda skönhetssalonger.
– Det var en jätterolig tid. Men samtidigt gick jag från att sitta i behandlingsrummet med mina kunder till att vara den som släcker bränder. Det gällde att hela tiden hitta nya terapeuter för få verksamheten att flyta.
Kunde du känna att framgången vuxit dig över huvudet?
– Ja, lite. När jag tänkte tillbaka på Brovillan kunde jag sakna det genuina. Det blev en inre stress att aldrig kunna vara i nuet och till slut började kroppen säga ifrån. Ledbandet i armen gick av, men jag satte på silvertejp och fortsatte. Det var först när jag fick se mig själv med gips i spegeln som jag tänkte "vad håller jag på med egentligen?".
För fem år sedan sålde Anette verksamheten till två anställda på salongen. Ett beslut hon aldrig ångrat. Vid sidan av konsultuppdrag och jobbet som spa-lärare på Bergqvist, blev hon ordförande i Cityföreningen och invald i Citysamverkan. Men hudterapeutfingrarna började klia. I dag har hon öppnat en egen skönhetssalong på övervåningen till garaget hemma på gården.
Så nu är du tillbaka ...
– ... på ruta ett, ja.
Ett konstaterande som får henne att brista ut i skratt.
– Men det känns helt fantastiskt. Jag får göra det jag brinner för mest av allt – ta hand om mina kunder. Jag har landat i mig själv och jag njuter av att få folk att må bra, inifrån och ut. Jag får lära ut, men också vara konsult och coacha andra som vill starta företag inom hälsa och skönhet. Att se andra lyckas är oslagbart.
Hemma i Rogestad har hon också sin allra största supporter.
– Fredriks hjärta är det största och bästa som finns. Han har alltid stöttat och trott på mig, även när jag har tagit konstiga beslut. Vi har två fantastiska tjejer och han och barnen har hängt med överallt. Det har verkligen varit en resa, men vi har fixat det tillsammans.
I höst väntar nästa mål – att ta en mästarexamen. Ansökan är inskickad och nu väntar hon på besked.
– Efter 20 år som hudterapeut ska jag bli mästare. Det är en spännande utmaning att sätta sig i skolbänken igen.
Vad skulle det betyda att få en sån kvalitetsstämpel?
– Stolthet, förstås. Det är inte så många som är mästare i sitt yrke. Men det är mest för min egen skull, att få min mästarbrosch och sluta cirkeln ...
– För är det något jag har lärt mig är det att man ska våga. Går det inte, så går det ändå – på ett eller annat sätt. Det är jag ett bevis på.