Det är kvalfinal i Gävle. Tv-kameran zoomar in ett fat med fylld kalvschnitzel, mozzarella, tartarsås och smörkokt potatis. En klassisk festrätt från Balkan – där Aleksandar har sina rötter.
Varje sommar åkte familjen ner till pappa Milans syster som bodde i en liten by vid ungerska gränsen. När släkten skulle gå på restaurang var det alltid samma del av menyn som beställdes in – Karadjordjevics schnitzel – en rätt som härstammar från det serbiska kungahuset.
– Jag ville bjuda på något lite annorlunda än torskrygg med rödvinssås. Så när jag funderade över vad jag skulle laga, bestämde jag mig för att damma av det där gamla receptet. Jag har så många smakminnen från just den rätten.
Han berättar att han provlagade receptet en gång innan det var dags för audition.
Bara en gång?
– Ja, det är lite sån jag är. Jag kör på bara, sedan får det bli som det blir.
Efter att en kräsen jury bestående av stjärnkockarna Tom Sjöstedt, Markus Aujalay och Mischa Billing sagt sitt, fick han två av tre ja. Och Aleksandar blev en av 13 finalister som fick ta på sig det vita mästerkocksförklädet.
Glädjen i tv-rutan gick inte att ta miste på.
Som tack bjöd du tittarna på en spontan balkandans.
– Visst, ser du! De takterna har man i sig ibland.
Han skrattar och fortsätter:
– Det var verkligen jätteroligt att gå till final. Jag kände att det var precis vad jag behövde i livet, att få något kul att se fram emot. Och det är lite så jag ser på hela mästerkockstiden – det är få förunnat att i vuxen ålder få fullfölja sina drömmar.
Kärleken till mat vaknade tidigt. Han växte upp med pappa Milan i en lägenhet i Ryd. Milan, som egentligen var en duktig kock, lagade mycket bonnrätter från hemlandet. Gården i Serbien hade varit självförsörjande på både grisar och får.
– De var duktiga att ta till vara på hela djuret. Så historien jag berättade i tv om att det låg en fårskalle i kastrullen när jag kom hem från skolan är faktiskt sann. När man är 12-13 bast tycker man kanske inte att det är så skoj. I dag hade jag säkert uppskattat det mer.
I högstadieskolan i Ryd stod hemkunskap på schemat. Efter varje lektion tog Aleksandar med sig sina nya färdigheter hem och finslipade på sin talang med Milan som testpanel.
– Jag gjorde bland annat en ärtsoppa på gröna ärtor med dill och citron.
Vad skulle du sätta för betyg på dina rätter från tonåren i dag?
– Oj, inte allt för höga ska jag villigt erkänna. Men ett stort plus för ambitionen och viljan.
Efter gymnasiet ville Aleksandar egentligen plugga vidare inom marknadsföring, men livet kom emellan, som han säger. I dag arbetar han som säljare på Profilservice i Linköping.
På fritiden ägnar han sig åt helt andra saker: öl och skägg – med sådan passion att han startade klubben The Beerded Gents. Klubben som började med "The original eight", har vuxit för varje år.
– Jag gissar att vi närmar oss ett 100-tal medlemmar i dagsläget. Av naturliga skäl hade vi ingen sammankomst förra året. Men det brukar vara årets höjdpunkt för de flesta herrar som kommer.
– Vi träffas, friserar och barberar oss och inmundigar lite alkoholhaltiga drycker.
Måste man ha skägg för att få vara med i klubben?
– Från början var jag stenhård och krävde att alla medlemmar skulle odla skägg. Men så insåg jag att alla har inte de generna. Så nu har jag släppt det helt och hållet.
Han kallar sig själv för en ölsnobb utan dess like.
– Från att ha varit novis inom ölvärlden gick jag till Systembolaget, köpte hem ett 30–40-tal flaskor och analyserade varje smak för sig. Är det här gott? Vad kan det passa till? Och så började jag och en kompis att brygga hemma.
Vad är tjusningen med öl?
– Det finns en sån ofantligt stor variation. Det kan vara allt från en suröl med inslag av citron eller tropiska frukter, till den mest kraftfulla imperial stout som smakar som kaffesump med choklad och rom.
Och som grundare till en skäggklubb, hur viktigt är skägget för dig?
– Jag önskar att jag kunde säga att det betyder mycket för mig, att det är min personlighet ... Men riktigt så är det inte. Jag älskar verkligen skägg. Vissa män kan vara otroligt snygga i skägg. Men när jag ser mig själv i spegeln brukar jag tänka: "Varför har jag det här?"
– Men nu träffar jag en tjej som tycker att jag klär i skägg, så det får vara kvar ett tag till.
I dag bor han i Johannelund tillsammans med sina barn Nathalie, 14, och Nikola, 12. Det var lite för deras skull som han sökte till "Sveriges mästerkock". Ett program som varje vecka lockar en miljonpublik.
– Mina barn betyder allt för mig. Jag vill visa att vill man något, ska man också försöka att nå dit. Man kan lyckas med att nå sina drömmars mål.
För även om mästerkock-äventyret tog slut i onsdags, fick han samtidigt chansen att tävla vidare i "Efter stängning" som sänds på TV4 Play. Aleksandar vann duellen och gick därmed vidare till nästa vecka. Den som står som slutgiltig segrare får ta över jurymedlemmen Marcus Aujalays Restaurang Tegelbacken för en kväll.
Vad har varit roligast?
– Att umgås med likasinnade. Det är väldigt sällsynt att man som vuxen får träffa 12 andra som har samma intressen, samma motivation ... Bara att få prata mat hela dagarna och få möjlighet att utvecklas på så många olika plan.
Största utmaningen?
– Tidspressen, utan tvekan. Du får ofta bara en chans att gå in i skafferiet och hämta råvaror. När du lagar mat hemma förbereder du dig långt i förväg och plockar fram allt du behöver. Hemma har du inte heller någon som ropar: "Nu är det 45 minuter kvar".
2001 dog pappa Milan. Mamma Nada – som också hon är duktig i köket – bor i Motala.
Känns det speciellt att föra dina föräldrars kultur vidare genom maten?
– Absolut. Ju äldre man blir, desto mer betyder det. Mina barn har inte lärt sig det serbokroatiska språket. Jag vill att de åtminstone ska få med sig lite matkultur från våra rötter. Det känns viktigt för mig.
– Min dotter sa häromdagen att hon aldrig varit så stolt över mig som hon är nu. Det fick mitt pappahjärta att blöda något enormt.
Och Ryds egen mästerkock ... hade även pappa Milan varit stolt?
– Ja, det tror jag. Kanske inte för balkandansen, den var undermålig! (skratt) Men för allt annat.