– Jag har kört halv-Vättern fem år i rad men i år blir det den stora Vätternrundan. Det gäller att få ihop mellan hundra och hundrafemtio mil innan loppet för att vara tillräckligt förberedd, säger Åke.
Något som troligen inte blir något problem för en person som beskriver sig själv som ett träningsfreak som tränar fyra till fem gånger i veckan. Han är medlem i Vadstena cykelklubb och ser cyklingen som ett perfekt sätt att träna hårt samtidigt som han kan rensa huvudet när det varit stressigt på jobbet. Nu ser Åke fram emot att den ovanligt sega vintern släpper sitt grepp och att han kan lämna motionscykeln i källaren och ge sig ut på vägarna runt Skänninge.
– Målet är att klara loppet på under tolv timmar. Det är trettio mil så det är en utmaning men det är bara att träna. Jag är både envis och seg. Det är både min styrka och svaghet. Ibland vill huvudet mer än kroppen och då får kroppen lida.
Åke berättar om när han var ute och träningscyklade med några kompisar för fyra år sedan. Olyckan var framme och han ramlade och slog sig rejält.
– Jag hade ont men visste inte att nyckelbenet var av så jag tog mig upp på cykeln igen och sen rejsade vi till bilen som stod en mil bort. Det var det värsta jag gjort men jag lyckades vinna trots smärtan. Det måste varit tack vare adrenalinet.
Det har inte alltid varit cykling som varit den dominerande träningsformen för Åke. Som barn var det hockey och fotboll i Skänninge IK. Sen har det blivit inlines, träning på gym, mycket löpning och under en period förverkligade Åke en pojkdröm och skaffade sig crossmotorcyklar.
– Det var kul. Mycket adrenalin. Hornen kom ut ur hjälmen när jag rullade ut på banan. Ju skitigare och geggigare det var desto roligare.
Den 21 december 1985, när Åke var sjutton år, träffade han sin tre år yngre fru Ann på Kyrkans ungdom. Sen dess har det varit de två.
– Jag var nitton när jag flyttade till en egen etta i Skänninge och Ann flyttade in till mig något år senare. Jag låg fortfarande i lumpen när vårt första barn Emil kom till världen.
Sen kom ett barn vartannat år tills barnaskaran växt till fyra.
– Det var fullt upp då och jag jobbade samtidigt skift på Arla i Mjölby. Ann var hemmafru så hon drog det tunga lasset där.
För att alla skulle kunna få plats när de skulle åka någonstans skaffade de en gammal militär-folkabuss.
– Den var kamouflagegrön så jag målade om den till lime-grön, den lyste verkligen. Det var alltid något som var trasigt på den så jag fick skruva hela tiden, säger Åke och ler.
För fyra år sedan tog livet en ny vändning. Ann drabbades av en stroke och blev delvis förlamad i ena sidan av kroppen.
– Det blev en stor omställning. Man fick en tankeställare över hur livet kan vara skört. Efter det har vi blivit bättre på att ta vara på livet och inte skjuta upp saker. Till exempel om det är fint väder och jag snickrar så kanske jag släpper det och så åker vi någonstans tillsammans i stället.
Åke säger att stroken nog har fört dem närmare varandra. De tycker båda två att det är livskvalitet att åka till Vadstena och ta en glass eller packa picknickkorgen och åka till Sommen och bara vara tillsammans.
– På sommaren åker vi nio onsdagskvällar av tio på Nostalgikvällarna i Vadstena och tittar på veteranbilar och veteranmotorcyklar. De är alltid livemusik med 50- eller 60-tals musik då.
Men om Åke får välja musik själv är det 80-talsmusik som gäller. Så till Åkes stundande femtioårsfirande håller Ann på att sätta ihop en Spotifylista med musik som han gillar.
Företaget RALA där Åke jobbar har den goda personalpolitiken att man får ledigt med lön när man fyller femtio år, så på födelsedagen blir det öppet hus för släkt och vänner hemma i villan i Bjälbo.
– Det blir också en liten fest för kompisar på lördagskvällen. Min mamma har varit kallskänka så hon kommer göra smörgåstårta till båda festerna.
En smörgåstårta som nog kommer smaka bra i trevligt sällskap till toner av Noice, Gyllene Tider, Uggla, Ledin och Roxette.