Längs kanalen mellan Edinburgh och Glasgow.
Under en småkylig lördagsförmiddagen möter jag Annika Spalde utanför pilgrimscentrum i Vadstena. Vi går in i värmen, och slår oss ner vid ett av borden inne i kaféet. När vi ses har det bara gått några dager sedan Annika kom hem från sin långa vandring, och det märks att hon fortfarande är trött. Det tar tid att landat i att man kommit hem, förklarar hon, det känns skönt att vara hemma igen – och lite konstigt.
– Det är väldigt stor skillnad på vandringsliv och vardagsliv. Jag blev rätt trött av att alltid ha folk omkring mig, samtidigt är det fint, att göra något man tycker är meningsfullt tillsammans med andra. Det är något som jag uppskattar väldigt mycket, säger hon och berättar att det nu också känns lite ensamt.
Vandringen Walk for Future startade från Vadstena den 19 juli i somras och var en manifestationsvandring för klimatet, med Glasgow och klimatmötet COP26 som mål. De som deltagit har gått i snitt två mil per dag. Alla mil till trots så kan Annika berätta att hon inte haft problem med fötter eller kropp.
– Jag känner mig väldigt tacksam. Efter ett par månader fick jag en liten blåsa på foten, sen hade vi vilodag, nästa dag var den borta. Det var inga problem.
Pilgrim´s Walk for future och Geht Doch! är framme vid Glasgow Cahtedral.
Fredagen den 29 oktober nådde Annika Glasgow. Dagen efter deltog hennes grupp i en manifestation, som flera vandringsgrupper från andra länder slöt upp i.
– Vi hade samordnat oss så att vi gick in mot stan tillsammans. Vi var mellan 200-300, det var lite häftigt att se. Det var tal på George Square.
På tisdagen var planen att man skulle lämna över en lista med namnunderskrifter.
– Vi hade samlat in underskrifter för Act, Svenska kyrkans kampanj för klimaträttvisa, som är fem krav till världens ledare. Det var del av en större global kampanj inför Glasgowmötet, säger Annika.
Hon fortsätter:
– Vi skulle få lämna över namnen vid en liten ceremoni. De hade hoppats att någon från presidiet skulle komma dit personligen, men det blev inte så. De skickade en videohälsning istället, det var lite tråkigt. På något sätt fick de i alla fall veta vilka vi var, att vi hade gått, och namnen vi hade samlat in.
Annika Spalde, Susanne Karlsson, Eva Hagström och Emanuel Eriksson framme i Green Zone COP26.
De flesta Annika vandrat med åkte sedan hem, själv stannade hon i Glasgow under två veckor.
– Som ”observatör” första veckan. Sen var jag kvar och var med på en hel del kringarrangemang andra veckan. Det var häftigt att vara där, även om jag var rätt trött förstås.
Tågresan till Sverige tog sedan tre dagar.
– Det var ändå rätt skönt att vara ensam, sitta och fundera på tåget, säger Annika och tycker att det känns viktigt att fortsätta, även om höstens satsning nu är klar.
Känner du dig nöjd?
– Ja, verkligen. Mest nöjd är jag över vad som hänt i Sverige kring Walk for future, att det är så många olika delar av landet som engagerat sig. Det har blivit som en liten rörelse, det hoppades vi på i början, men vi visste inte om någon skulle göra något.
Efter flera månader på tur är Annika Spalde hemma i Vadstena igen.
På torsdagen hölls en välkomstfika för Annika på pilgrimscentrum.
– Det var fint att få träffa nästan alla som jobbar här och ideella som är engegareade. Det känns roligt.
Vad tar du med dig annars från hösten?
– Det har varit goda upplevelser att vara utomhus så mycket, varje dag från morgon till sen efter middag. Det blir intressant om det kommer att påverka livet här framöver. Det är ofta väldigt skönt att komma iväg på morgonen, man ville ha den lunken, både kropp och sinne uppskattade det.