Inte på väg till gruvan, men till krocketplanen. Lars Wallin, Leif Karlsson och Hannes Grantun är flitiga spelare i Lektorshagen.
I ur och skur, i snålblåst och gassande sol har de träffats. Olika generationer gubbar som sedan 1910 ett par gånger i veckan mötts för att spela gammal hederlig krocket i Lektorshagen. Alltså RIKTIG krocket, med bastanta enhandsklubbor av finfin masurbjörk och klot på 800–900 gram. Stora som spädbarnsskallar.
Under storhetstiden på 1940-talet spelades det på inte mindre än tre planer i Lektorshagen. Med 25–30 aktiva.
I ett reportage i Corren från 1961 beskrivs kubbspelandet som en "sekelskiftestradition".
På 50-talet ökade spelandet. Vid den tiden var det inte så vanligt med sommarstugor och semesterresor så många kom hit även under sommarledigheten och vissa passade på att "styrka" sig lite också, får jag veta.
När idrotts- och radioprofilen Lasse Strandh på 90-talet, och efter att krocketen legat i träda en tid, drog igång spelandet igen klargjordes att nu var det slut med drickandet. Nu skulle här endast spelas krocket.
Det tjongar rejält mellan björk och fur när lirarna för dagen, Leif Karlsson, Lars Wallin och Hannes Grantun, med en näve dänger klubba mot klot. Stormästare Arne Wilsén har fått ryggskott och tvingats lämna återbud för dagen.
– Förr hade vi en snickare, Set Karlsson på Snickargatan, som hjälpte oss att renovera och underhålla klubborna, men nu får vi göra det själva. Och fin masurbjörk, det är det svårt att få tag i numera.
Riktig krocket, med sina stora bågar, är inget för en fjuttig radhusträdgård. När gubbarna satt upp samtliga tio bågar är ett område på 150 x 60 meter tagna i anspråk.
Det ska vara så svårt som möjligt. Flera bågar sätts nära trädstammar så att öppningen där klotet ska passera blir minimal.
Gubbarna gör det inte onödigt lätt för sig och vissa bågar är placerade så att ett klot bara med nöd och näppe kan passera.
Vad krävs för att bli riktigt duktig?
– Folk kan tro att krocket är enkelt, men det krävs både bollkänsla och taktik, säger Leif, Lars och Hannes. Lite djävulskap är bra också. En räv bakom örat.
– Du måste hela tiden ligga steget före och planera inför nästa slag. Som i schack. Man vinner på andras misstag och först i mål kan börja jaga de andra spelarna och skicka iväg deras klot långt åt fanders.
Det leder till problem ibland. Det händer att förbipasserande, i synnerhet damer, i all välvilja plockar upp kloten och kommer bärandes på dem.
– Här får man vara lite försiktig med vokabulären och inte ta i för hårt, ler Lars.
Under den timme Corren är på plats är det flera förbipasserande som hälsar glatt. Krocketgubbarna har med sina två speldagar i veckan blivit ett kärt inslag i stadsbilden. "Här spelade min pappa också när jag var liten grabb", tjoar en förbipasserande cyklist i 50-årsåldern.
Efter en första omgång blir det fika innan den andra tar vid. Leif Karlsson, Lars Wallin och Hannes Grantun spelar krocket tills snön kommer.
Reglerna är komplicerade och ibland uppstår situationer som de knappt kan lösa. Men än har det inte lett till handgemäng. Åtminstone inte i modern tid och sedan spelarna slutade "styrka" sig.
Leif Karlsson blir först i mål och börjar jaga de andra. Hannes Grantun placerar med ett välriktat slag sitt klot exakt där han tänkt sig och gastar:
– Nu lägger jag opp mig här vid björken. Ja, det låter lite illa, men det är en TERM förstår du, nickar han mot mig
Tisdag och torsdag, året runt bara det är barnmark, ses de vid 9. Kör en omgång, fikar och kör igen. Bra för både kropp och knopp.
– Men vi behöver fler spelare och hemskt gärna några kvinnor, det har vi aldrig haft här. Vi har klubbor och klot så det är bara att komma. Annars riskerar den här traditionen att försvinna med oss.
Och det vore ju förskräckligt synd.