Att kommuner bedriver näringspolitik är viktigt. Jag tänker då inte på avarterna när kommuner agerar i bolagsform i osund konkurrens med privata aktörer och utan koppling till sin kärnverksamhet. Här har till exempel energibolag och vissa utförarstrukturer inom vård och omsorg en hel del på sitt samvete.
En avgörande fråga är hur och i vilka former kommuner engagerar sig i frågor som berör näringslivet och graden av samverkan över kommungränser. Områden som uppenbart kan påverka företagsamheten i positiv eller negativ riktning är planfrågor, tillståndsfrågor, utbildningsfrågor m.m. Men hur förhåller det sig med en allt vanligare praxis att skapa kommunala helägda eller delägda bolag för vad man uppfattar som speciellt angelägna uppgifter av näringspolitisk art? I det följande har valts att beröra situationen i Linköping och Norrköping.
Bägge kommunerna är aktiva i Marknadsbolaget som är samägt med näringslivet som också innehar majoriteten. Man satsar även resurser i Fjärde Storstadsregionen och i Östsam. För egna näringslivsambitioner nyttjar Linköping sitt eget dotterbolag Nulink. Norrköping har motsvarande konstruktioner.
I andra strukturer som Cleantech för miljöteknik och Transportcentrum hanteras särskilda sakfrågor liksom inom Ostlänkbolaget där bägge kommunerna är delägare. Man är aktiv i sina egna vetenskapsparker, Mjärdevi respektive Pronova, och har egna driftbolag eller andra konstruktioner för sina flygplatser. Listan kan säkerligen göras längre.
Min undran gäller lämpligheten att i ett stort antal fall skapa speciella strukturer med egen VD och egna resurser som avsätts i kommunala budgetar. Det bör betonas att flera av de ledande personerna är skickliga och lojala ämbetsmän på vilken ingen skugga faller. Hur stor är likväl risken för intressekonflikter mellan dessa strukturer och bolag och med tänkbara privata alternativ? Självklart kan inte allt som ovan berörts slås samman i en megastruktur men vad är frukten av tillfälligheter och lust att öppna eget?
Jag ser följande tre faror. Dels att transparensen och öppenheten kan bli lidande. Men även att risken ökar för att en fokusering inte sker mot det som är allra viktigast för kommuninnevånarna. Vidare tror jag att den samverkan man i högtidstalen åberopar mellan kommunerna blir åsidosatt.
Enligt min mening bör kommunledningarna se över den struktur man valt i avsikt att renodla och fokusera de resurser som avsätts för näringspolitik. Det är bättre med rejäla, samordnade och djupa insatser än ytliga och spridda skurar av offentliga medel från fristående, självspelande och många gånger skickliga enskilda offentliga aktörer!
BJÖRN ERIKSSON
F.D. LANDSHÖVDING I ÖSTERGÖTLAND