En trängd Jan Österlind, kan inte i sak försvara Socialdemokraternas odemokratiska beslutsrutiner i fallet Omar Mustafa utan går till motangrepp på mig. Ett logiskt felslut, kallar vi det inom statsvetenskapen, när man utan att svara bemöter med en motanklagelse.
Jag har inte uttalat mig som partiföreträdare för något parti och har ingen rätt till det, eftersom jag lämnade mina politiska uppdrag för mer än 11 år sedan (vilket Jan vet) och sitter knappast i något ”glashus”. Vad är det för argument?
När moderaterna bytte partiledare 1970 (Bohman efterträdde Holmberg) skedde det i en öppen omröstning på en extra partistämma. Partiordförandeval inom socialdemokratin kan uppenbarligen ske utan kongressbeslut, låt vara att det mer än ett år senare konfirmerades av kongressen. Möjligheten att kalla till extra kongress finns enligt era stadgar, men val av ny partiordförande är tydligen inte av den digniteten att det behövs!
När kongressen valde verkställande utskott (VU) och inte kom överens, så utvidgade man bara antalet personer i strid med sina egna stadgar (kap 2, paragraf 8, mom 2).
Österlind tycker att det är befängt av mig att påstå att Stockholms Arbetarkommun tagit ifrån Omar Mustafa rätten att sitta i partistyrelsen. Men i praktiken gick det till så. Han ställdes inför valet att lämna den posten eller ordförandeskapet i Islamiska förbundet. Och detta med partiledningens goda minne.
Självklart finns det ett högsta beslutande organ mellan kongresser/partistämmor, men det är bara inom socialdemokratin som detta organ uppenbarligen kan överpröva kongressbeslut. I fallet Omar är det värre än så – Stockholms Arbetarkommun kan tydligen också sätta sig över kongressen.