Väntetiderna ökar och köerna växer — transvården står still. 

2015 insåg jag (Nor Ackelman Elonius) att jag var ickebinär. 2017 kom jag ut med hjälp av en terapeut, som hjälpte mig skicka en remiss till transvården. 2019 fick jag min första tid hos den psykiatriska kliniken i Linköping. 2020 kom nästa, som tog upp samma sak som det förra mötet. Jag väntar ännu på mitt tredje möte efter 5 år. Transvården står still.

Detta är oacceptabelt, men jag har inte heller haft det sämst av alla. Jag har haft en accepterande familj som har hjälpt mig samt en sällsynt chans att flytta till en annan stad med nytt namn och ny könsidentitet. Den lyxen har inte majoriteten av transpersoner.

Att veta att man har en familj som inte skulle acceptera en – som skulle kunna kasta ut en, utesluta en, attackera en – samtidigt som ett strukturellt transfobiskt samhälle och en i princip icke-existerande transvård gör det omöjligt för transpersoner att komma ut och leva som sig själva. 

Idag är transvården i Östergötland grovt underbemannad och flera positioner står tomma. Det är psykiskt krävande för personalen – de blir utbrända och arbetsklimatet är stressigt. 

Rapporten “Vilka förbättringsområden identifierar vårdpersonal i svensk transvård i den egna verksamheten” (2017) förklarar konsekvenserna av personalbrist inom transvården: bristen gör att de inte kan vårda sina patienter i den mån de vill, vilket ökar deras oro för patienterna. Personalbristen uttrycks vara orsaken till de långa väntetiderna. 

Även när det fanns ett utredningsteam var väntetiden överdrivet lång: kö, diagnostisering och behandling kunde vara en process på tre år – tre år med könsdysfori, ångest och självmordstankar. 

Utan en fungerande transvård ökar risken för självmedicinering. På grund dåligt psykiskt mående och brist på andra lösningar söker sig många transpersoner till medicin på annat sätt än genom vården; de riskerar att överdosera eller få fel medicin, vilket kan få förödande konsekvenser. 

Dessutom är vardagen för en transperson fysiskt smärtsam. De som är födda med bröst och upplever könsdysfori som följd av det väljer ofta att förminska utseendet av dem. 

Till och med den vanligaste och säkraste metoden, att ha på sig en binder, medför flera hälsorisker: plagget trycker på bröstkorgen och kan leda till smärta samt långvariga problem med andning och bröstkorg. 

Risken att den efterlängtade operationen för att ta bort bröstvävnaden inte längre blir möjlig ökar också när den blir skadad. Även för dem med penis, och som vill förminska det utseendet, medföljer risken för skador och operationssvårigheter.  

Dagens transvård har brister stora nog för att stå helt still. Vi behöver större insatser i form av fler resurser, mer personal och en grundläggande reform för hur utredning och behandling ska gå till. 

Vi behöver ett inkluderande, accepterande samhälle. Det ska inte vara ett faktum att det tar flera år att få leva som sig själv. Ett bekvämt liv är en mänsklig rättighet – transvården ska inte stå still.