Kommentar till ledare, 20 augusti .
Ledaren kommenterar 22 juli-kommissionens rapport om hanteringen av bombdådet i Oslo och massakern på Utöya under rubriken "Hur planera för det otänkbara?". Frågan är fel ställd. Däremot kan man planera för det tänkbara, och det var här, som det gick snett - i Oslo likaväl som i Sverige vid Palmemordet och tsunamikatastrofen.
Svensk katastrofmedicin fick sin början efter Spantaxolyckan i januari 1970, ett flygplanshaveri strax norr om Arlanda kort efter start. Utryckande sjukvårdspersonal kom i inomhuskläder och träskor. I det kalla vädret kunde de inte göra ett skvatt utan blev i stället ett problem för övriga inblandade, eftersom de själva blev nedkylda.
Därefter började svensk sjukvård upprätta katastrofplaner. Tack vare numera pensionerade professorn Sten Lennquist sattes Linköping på såväl den nationella som internationella kartan i detta avseende, och efterträdarna fortsätter förtjänstfullt hans verk.
Correns reporter kan förmodligen gå in på vilken vårdinrättning som helst i Östergötland, kanske i Sverige, och be om att få titta på katastrofplanen. Man kan säkert hitta brister - men den finns, en handbok för ansvariga inblandade. Detta kan ställas i kontrast mot Palmemordet. Sannolikheten för att statsministern skulle mördas var mycket liten, men att högre polisiära och politiska nivåer inte ens upprättat en handlingsplan, ifall så ändå skulle ske, är milt uttryckt anmärkningsvärt - snarast klåparaktigt. Denna brist på planering ledde bland mycket annat till att tryckpressarna i Milano var igång med nyheten om att Olof Palme mördats redan innan Stockholms Central spärrats av!
Tsunamikatastrofen är en variant på samma sak. UD:s tjänstemän förefaller ha stått handfallna, ända tills ansvariga politiker sent omsider dök upp. Detta kan jämföras med två kända östgötska stora olyckor; järnvägsolyckorna i Sya och på Tullbron, där det var självklart att ansvarig vårdpersonal började agera direkt. Politiker och högt uppsatta tjänstemän informerades "i efterhand men snarast möjligt" om vad som hänt och vad som hittills gjorts.
I vården är detta inget problem, för vi har mandat att agera så - men det borde inte ha varit något problem på UD heller. Jourhavande personal där skulle naturligtvis ha haft mandat och uppgjorda handlingsplaner, varpå ansvariga politiker kunde ha informerats, när dessa så småningom infann sig.
Inga planer kan förhindra katastrofer eller terrordåd, men de kan minska skadeverkningarna. Eller som Winston Churchill så mästerligt formulerade det: "Det enda vi vet är, att uppgjorda planer inte håller - men de är ett förträffligt underlag för nödvändiga improvisationer."
Utan planer saknas till och med underlag för improvisationer.