Det finns östgötapolitiker som hävdar att kulturmedlen ska koncentreras till den största och nationellt mest uppmärksammade aktören i länet, Norrköpings symfoniorkester (SON). Då får man mest för pengarna. Kanske är dessa tankar om storhet och produktionsförmåga hämtade från näringslivets höjder.
Mot detta effektivitetstänkande står en mera liberal inställning, som menar att kultur är allas egendom, att kultur byggs upp från grunden. Utövare med ambitioner och vilja att utvecklas ska erhålla samhällets stöd. Det gäller alla – från enkel amatörnivå till avancerad proffsighet.
Till de sistnämnda hör Östgöta Blåsarsymfoniker (ÖM), som gjort sig älskade och respekterade i större delen av länet genom att arbeta i olika sammansättningar och alltid uppvisa välrepeterade produktioner. Helt enligt ägarnas önskemål. Detta med ett minimum av administration.
Häromåret kom en utredning skriven av en före detta kulturtjänsteman i Norrköping, som just föreslog att SON skulle få kraftigt ökade anslag på bekostnad av ÖM, som skulle läggas ned.
ÖM:s musiker skulle mista sin trygghet och i fortsättningen arbeta som frilansmusiker. Detta aktstycke var alltför grovhugget och avslöjande och kunde avvisas.
Nu diskuteras den så kallade scenkonstutredningen. Tyvärr känns vissa tankegångar igen. ÖM skulle här hamna i ett hopplöst underläge. Att den oberoende utredaren själv mal sönder idéerna om ett bolag för scenkonst till grus, tycks inte bekomma vissa politiker. I Linköping är upprördheten stor. I Norrköping är det uppseendeväckande tyst bland politiker av skilda kulörer.
Det vore tråkigt med en kulturstrid mellan Linköping och Norrköping. Låt oss slippa det. Vi uppskattar ju både SON och ÖM och övrigt rikt musikliv i länet.