”Rapport” 19 februari fick mig att citera Gert Fylking: ”Äntligen!” Efter ett tittartips hade redaktionen tagit en kik på primärvården i Norge. Där har 98 procent av befolkningen en ”fastlege”, som känner sina patienter väl sedan många år, vilket ger effektiv vård till anständig kostnad. Skillnaden mot den svenska primärvårdens kroniska, mycket dyra vikariatselände är nästan parodisk.
Redan under mitt första läkarvikariat 1976–77 rådde en påtaglig brist på läkare i öppenvården – och redan då pratade politikerna mycket om att satsa på just densamma. 40 år senare kan enkelt konstateras, att detta gett milt uttryckt klent resultat. Medier har granskat och rapporterat – men av någon egendomlig anledning förefaller fokus ha legat på att beskriva problemet ur sjukvårdshuvudmännens perspektiv.
Såväl Sveriges Radios som Sveriges Televisions journalister och redaktioner förefaller i decennier hårdnackat ha vägrat se den stora vita elefanten mitt i rummet – att Europa har många länder, där primärvården fungerat utmärkt i decennier! Dessa länder har således löst problemet för länge sedan – om det någonsin funnits.
Svenska politiker behöver inte hitta på något alls. De kan studera framgångsrika primärvårdsorganisationer runt om i Europa – och därefter planka de bästa bitarna. Att så inte skett för flera decennier sedan kan inte bero på något annat än ren ovilja att se faktiska realiteter (inte sällan benämnd ”ideologi”), inkompetens – eller bådadera!
Som ambulansöverläkare i Östergötland fick jag under 1990-talet veta, att människor i Grampian Region, norr och väster om Aberdeen i Skottland, inte ringde ambulans, när de fick akuta bröstsmärtor. De ringde sin familjeläkare – som gjorde akut hembesök med EKG-utrustning för en första bedömning. Om den indikerade hotande hjärtinfarkt, ringde familjeläkaren efter ambulans. Jag är långt ifrån säker på, att detta system gav bättre hjärtinfarktvård än vårt eget, men som exempel på fungerande primärvård är det lysande!
Gemensamt för samtliga europeiska länder med väl fungerande primärvård är rimligen, att man fattat politiska beslut, som gör det attraktivt att bli primärvårdsläkare – varpå problemet ”löser sig själv”!
Då kan man inte låta bli att ställa frågorna: Varför ser inte svenska politiker till att göra detsamma? Och varför jagas de inte av riksmediernas kritiska journalister, som upprepar denna fråga, tills ett varaktigt resultat erhållits? För det kan väl inte vara så, att Sverige inte klarar av att lösa ett problem, som andra fixat – om de någonsin haft det?