Företrädare för två av Linköpings större fastighetsägare, Botrygg och Lindsténs, har i Corren argumenterat för att förlägga Linköpings nya resecentrum och stambanans sträckning genom Linköping till en tunnel. Trafikverket utreder nu också det alternativet.
Motivet för fastighetsföretagen är att därmed skapa attraktiva lägen för nya bostäder i nära anslutning till både stans centrum och Stångån. En fastighetsägares främsta och dominerande intresse är att tjäna pengar. Vd för Botrygg Michael Cocozza säger: ”Bron förstör lika mycket markvärden som den sparar in jämfört med en tunnel.” De pengar som samhället skulle satsa på en tunnel skulle komma fastighetsägarna till godo, är den enkla tanken.
Hur en bro påverkar stadsbilden beror på hur den utformas. En bro skapar oftast samband och synliggör samhörighet. Man kan utforma en bro som en barriär, om man vill. Årstabroarna i Stockholm, Öresundsbron i Malmö, Golden Gate-bron i San Francisco och rentav den nya bron i Motala är i stället vackra och storslagna byggnadsverk som ger en vision av storslagna idéer som blivit verklighet och en bild för att hinder är till för att övervinnas.
Fastighetsägarna skulle stå som (enda?) vinnare om stationen och järnvägen läggs i en tunnel. Förlorarna är framför allt resenärerna. Det är otryggare och därmed mindre inbjudande att gå ned under jord för att ta tåget. Bytesmöjligheterna blir oftast krångligare när en station är nedgrävd av det enkla skälet att det är lättare att bygga smidigare lösningar i luften än i marken. Med insikten att det är viktigt att stimulera kollektivtrafiken ska allt i samband med tåg- och bussresan i stället göras så attraktivt som möjligt. Det har hittills varit en viktig drivkraft i planeringen av Ostlänken.
De flera tusen människor som dagligen passerar Linköping i stambanans tåg mellan Stockholm och Malmö skulle med en tunnel få en bild av Linköping – staden där idéer blir verklighet – som staden där allt är grå betong. Med en bro skulle de se en levande och vacker stad.