Frågan om en legalisering av aktiv dödshjälp har beskrivits i Corren den 4/2.
Sett utifrån den enskildes perspektiv tror jag att många tycker att människor själva skall ha rätt att avgöra hur man på ett värdigt sätt skall få avsluta sitt liv innan sjukdom och lidande tar överhand.
Men när man ställer frågan hur och med vems hjälp blir det betydligt mer komplicerat och kräver en mycket djupare analys.
För det handlar inte bara om den enskilda individen här och just nu, utan också om hur samhället från tid till annan ser ut i relation till den enskilda människan.
Det är mycket möjligt att vi idag inom ramen för den demokrati vi har, skulle kunna utveckla ett tillräckligt rättssäkert system för aktiv dödshjälp. Men samhället förändras ständigt och andra faktorer än de som ryms inom de värderingar vi har för stunden kan i en oviss framtid komma att väga tyngre. Människovärdet är inte en gång för alla något oföränderligt. Det har vi sett allt för många exempel på i historien.
Under min tid i riksdagen satt jag med i en utredning som hade i uppdrag att belysa och komma med förslag om vården i livets slutskede och som resulterade i ett betänkande med titeln "Döden angår oss alla. Värdig vård i livets slut." Det ingick visserligen inte i vårt uppdrag att komma med förslag i frågan om dödshjälp. Men de flesta av de frågeställningar som finns i ämnet belystes väl.
En av de mycket viktiga frågor som väcks är vem som skall utföra själva handlingen att avsluta någons liv och den etiska aspekten på detta. Är det läkare och vårdpersonal? Skall det i så fall, i motsats till andra uppgifter man har, vara möjligt att frånsäga sig? Hur går det ihop med den etiska grund som sjukvårdspersonal både genom sin utbildning och i sin yrkesutövning fått att arbeta efter, att i varje läge göra sitt yttersta för att bota och uppehålla liv? Hur skulle människors relation till sjukvården påverkas av vetskapen av att man även har rätt att utsläcka liv?
En annan mycket svår fråga är vem som skall fatta beslutet om att någons liv skall avslutas då personen befinner sig i det tillståndet att han eller hon inte själv kan fatta beslut? Skall man kunna skriva "livstestamente" medan man fortfarande kan? Skall närstående kunna fatta beslutet utifrån vad man vet om personens livsuppfattning?
Även om det är rimligt att man måste utgå från den enskilda människan får man inte bortse från samhällsaspekten. Vad är det för etisk grund vårt samhälle skall stå på vad gäller livet och människovärdet?
Min egen grunduppfattning är att samhället och sjukvården aldrig skall ta på sig uppgiften att utsläcka människors liv. Sjukvårdens ansvar i den palliativa vården måste vara att så långt det någonsin går, med de resurser som står till buds, hjälpa att lindra den fysiska, psykiska, sociala och existentiella smärta vi känner inför döden. Att hjälpa människor att orka leva. Inte att dö.
ROLAND LARSSON, F D RIKSDAGSLEDAMOT OCH LEDAMOT I KOMMITTÉN OM VÅRD I LIVETS SLUTSKEDE.