Visst finns det ett slutdatum

För att stå ut med oss själva som människor så måste vi först göra allt vad vi kan för att försöka rädda liv.

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. 

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. 

Foto: Arkiv

Krönika2020-03-31 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Stefan Löfven slog ett slag för "folkvettet" när han på fredagen 27 mars framträdde vid en pressträff om coronapolitiken. Vid pressträffen meddelade Löfven att det från och med söndag 30 mars inte är tillåtet med allmänna sammankomster och offentliga tillställningar för fler än femtio deltagare. Myndigheterna använder sitt vett för att få folk att använda sitt vett. 

Som Sveriges "riksfilosof" Lena Andersson konstaterade i en förtröstansfull visdomsspäckad text i DN 28 mars så finns det faktiskt inga förbud mot att gå ut och äta, gå på kafé och allt sådant. Ändå gapar krogar och gator tämligen tomma. Folk tänker själva, använder sitt vett för att reflektera över vad som är ett lämpligt uppträdande givet floran av skarpa rekommendationer och beslut från högre världslig makt. 

Samspelet mellan vett hos folk och myndighet är en grundläggande ingrediens i det svenska upplägget av coronapolitiken. 

I sin krönika i DN förklarar Lena Andersson att det finns ett "slutdatum" för krisen men att detta slutdatum inte kan fastslås och/eller kommuniceras. För att stå ut med oss själva som människor så måste vi först göra allt vad vi kan för att försöka rädda liv – även de mest skröpliga och försvagade liven. Alternativet kan diskuteras intellektuellt. Ställ de svagaste åt sidan medan andra ser till att samhällslivet, jobben, ekonomin, pensionerna och allt annat skjuter fart igen genom tillväxt och handel. 

I praktiken är det dock kört för ett sådant alternativ. Ett samhälle där vi undviker att försöka göra vad vi kan för att rädda liv kommer att bli ett betydligt sämre och ruggigare samhälle än ett samhälle där vi får ta i allt vad vi kan under många år för att reparera allt som skadats under livräddningsförsöken.

Kriser är inte för evigt. Antingen kommer vi tillrätta med virusets härjningar på ett bra sätt och då återgår vi snabbt till ett mer normalt liv. Eller så visar det sig att trots alla livräddningsförsök så fortsätter viruset att ta liv och då får vi böja oss för det och återgå till normaliteten utifrån det läget. 

Att ha folkvettet med sig på den resan är tryggt och klokt. Folkvettet har chans att dämpa och förkorta krisen. Vi i folket känner oss nämligen inte som en beordrad hop som föses hit och dit av myndigheter vars vett vi alltmer ifrågasätter. Var och en har istället själva fattat en hel del begränsande beslut om sitt eget och andras liv. 

Ett vettigt ledarskap – som jag anser att vi har – ser till att samspela med folkvettet med insikt och fördomsfrihet. 

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren.