Och om jag vill kan jag prata riktigt Kisamål eller tydlig Linköpingsdialekt. Mina barn kan skratta gott, och ibland lite hånfullt, åt vissa ord och uttal. De hävdar, som alla stockholmare, att de själva pratar riktig svenska. Pinsamt. Jag vet. 

Men på julafton är jag stolt över min dialekt. När Tage Danielsson läser sin julsaga om Karl-Bertil Jonsson kan jag inte låta bli att känna ett extra band. Varje år berättar jag att ”mamma har jobbat i samma hus som honom”. I det vita stenhuset mitt emot järnvägen som då, när jag jobbade där, var ett ABF-hus, sägs att Tage Danielsson jobbade som ung. Med åren har berättelsen kryddats lite och ibland kan den nästan ge sken av att vi var jobbarkompisar. Så var det naturligtvis inte eftersom Tage Danielsson dog när jag gick i mellanstadiet.

När vi i år bänkar oss framför Karl-Bertil är vi på väg att lämna ett politiskt konfliktfyllt år. Regeringen föll och en ny hade svårt att tillträda. Oppositionens budget för 2022 vann och för första gången i landets historia var ett högerextremt parti med och skrev statsbudget. Under hela den här tiden har tonläget i debatten varit väl högt och uppskruvat även för mina luttrade öron.

Det bådar inte gott inför valåret. För till det här har vi flera partier som desperat kämpar runt fyra procent. Ett osedvanligt aggressivt Moderaterna, som helt släppt sin liberala ådra till förmån för en auktoritär hållning i nära nog varje fråga. Och ett Sverigedemokraterna som i och för sig har slutat växa, men försätter underblåsa splittring som svar på varje politisk utmaning.

Jag är orolig för att det politiska samtalet under valåret kommer fortsätta i ett än högre tonläge, med än mer aggressivitet och än mer av enkla lösningar på svåra problem. Missförstå mig inte nu. Jag vill ha samtal, älskar debatt och vet att politik är konflikt – att bryta värderingar och förslag för att nå det samhälle man tror på och vill bygga. Det behövs för att ge väljarna en ärlig chans att välja mellan olika tydliga alternativ när de ska göra sitt val i september.

Men det behöver inte vara en grälsjuk i debatt. Jag öskar mig att Tage Danielssons trygga Linköpingsdialekt kan få följa oss in i valåret. Den var allt annat än aggressiv, men ändå knivskarpt politisk. En röst som stod på den lilla människans sida mot makten. Oavsett om makten var Byrådirektör H.K. Bergdahl eller kärnkraftsutbyggnaden. Politiken behöver mer av den typen av röst.