Sverige har fått en ny regering, med en statsminister som enträget upprepar sina prioriteringar. Hon ska vända på varje sten för att bryta segregationen och knäcka den grova kriminaliteten, öka takten i klimatomställningen och ta tillbaka kontrollen över välfärden.
Samtidigt har Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraternas budget för 2022 vunnit. Så den ekonomiska politiken drar i motsatt riktning: Ökad ojämlikhet, sänkt takt i klimatomställningen och fortsatt fri marknad för välfärdens profitörer.
Visst är det komplicerat, men samtidigt tydligt. Det finns skillnader i svensk politik. Efter år av decemberöverenskommelse och januariavtal är det ändå befriande att de stora partierna visar korten för väljarna.
Dessutom är Miljöpartiet befriade från regeringsmakten och kan fokusera på att rusta sin egen politik. Vänsterpartiet har med önskvärd tydlighet visat att de inte låter sig köras över. Och Liberalerna har satt ner foten kring att samarbetet med Sverigedemokraterna får gå ända in till tjänstemän i regeringskansliet.
Bara Centerpartiet är lite svåra att tyda. Först släpper de fram en socialdemokratisk statsminister för att hålla Sverigedemokraterna borta från makten. Men samma eftermiddag röstar de igenom den första statsbudget som Sverigedemokraterna varit med och skrivit. Jag gissar att det finns någon form av internpolitiska skäl, för logiskt är det då inte.
Oavsett så börjar spelplanen klarna och de flesta partier är ganska nöjda med utgångsläget. Valrörelsen har börjat.
Det finns dock en risk i kombinationen av tydliga positioner och långt kvar till valet. Tonläget har en tendens att skruvas upp allt för högt. Men vi ska minnas att bakom brösttonerna finns riktig politik som behöver synliggöras och synas.
Jag skulle kunna göra det lätt för mig och säga att oppositionen måste sluta gnälla på regeringen och prata om sin egen politik i stället. Visst är huvuduppdraget för både opposition och regering att redovisa sin egen politik. Men varje parti har också ett demokratiskt ansvar att granska varandra och visa väljarna på skillnader.
Kanske är jag naiv, men jag tror det kan gå. Att det kan bli ett tydligt politiskt samtal. Men det kräver respekt. Respekt för varandra, för olika åsikter och för den hundraåriga demokratin. Och inte minst respekt för väljarna. Med respekt kan det bli en bra valrörelse, om än lång.