När Arbeiderpartiets Gro Harlem Brundtland i mitten av åttiotalet valdes till statsminister i Norge var hon unik. Men i dag har alla nordiska länder utom Sverige haft kvinnor på posten som statsminister.

Ingvar Carlssons regeringar med hälften kvinnor och hälften män var banbrytande och hans engagemang för numerär jämställdhet har spelat stor roll för hur både män och kvinnor i dag har tillträde till politiken. Men i fråga om kvinnlig representation i den absoluta toppen har Sverige verkligen inte varit ett föredöme. Tvärtom skäms jag när jag tänker på hur vi behandlat de två kvinnor, Mona Sahlin och Anna Kinberg-Batra, som kandiderat till statsministrar. 

I veckan satt jag i en fullsatt kongresshall på Svenska Mässan i Göteborg och hörde kraset av splitter när ännu ett glastak krossades. Magdalena Andersson valdes till ordförande för det socialdemokratiska partiet. Jag var inte ensam i salen om att ha svårt att hålla tårarna tillbaka. Vi var många som hade lite utsmetad mascara när Magdalena Andersson tog emot blommor och stående ovationer.

Eftersom landet just nu har en socialdemokratiskt ledd regering kommer hon få talmannens fråga att bilda regering och där med bli landets första kvinnliga statsminister. Det spelar roll. Valet av Magdalena Andersson spelar roll. På samma sätt som barn i det konservativa Irland under mer än två decennier fick lära sig att presidenten heter Mary, eller som devisen säger ”If you can see her you can be her.”

Valet av Magdalena Andersson innebär slutet på att kvotera män till statsministerposten. Från och med nu kan vi lita på att det är kompetens och inte kön som avgör vem som får ansvaret att leda landets regering. 

För naturligtvis ska de mest kompetenta inneha de högsta ämbetena. Valet av hon som, om allt går vägen, snart är landets statsminister är ett val av den bästa skickade. Det kan låta som en paradox, men just därför är det viktigt att hon är kvinna. Det blir ett bevis på att tiden då kön avgjorde valet av statsminister äntligen är förbi. 

Och vad gäller kompetens har jag svårt att se att någon tvivlar på att Magdalena Andersson inte har vad som krävs för att klara jobbet, oavsett om den i valet nästa höst kommer att rösta på henne eller inte. Det valet avgörs av politik, värderingar och framtidsvisioner, inte av kön.