Vad ska vi med sådana partier till?

Det är en ny tid för Socialdemokraterna. Den egna majoritetens tid har tagit slut. Den egna majoritetens tid med VPK/V som säkerhetslina har tagit slut. Den egna majoritetens tid med rödgrön säkerhetslina har tagit slut. Den egna majoritetens tid med liberal, grön och vänstersäkerhetslina håller kanske på att ta slut.  

Jag har egentligen aldrig begripit hur det kan anses vara legitimt – ja rentav ädelt – att rikta hård kritik mot partier för att de tycks kunna vända kappan efter nästan vilka vindar som helst för att få eller för att få behålla den politiska makten. 

Tanken på politiska riksdagspartier som enbart maktkritiska varelser är en grov motsägelse; en tulipanaros av stora mått. Vad ska vi med sådana partier till? Det civila samhället kryllar av maktkritiker. Det är bra. I parlamentet behövs dock partier som är beredda att vara makthavare som tål att kritiseras.  

Alla partier påverkas av den nya tiden och behöver visa att de vill ha makt i den nya terrängen.  Med "vill ha makt" avser jag en bred flora av beteenden som är tillämpliga för alla partier inne i parlamentet. 

Några viktiga färdigheter är förmågan att anpassa sig till andra partier för att kunna forma majoriteter,  att anpassa sig till förändringar i valkretsarnas uppfattningar och stämningar för att kunna få ökat stöd och förmågan att anpassa sig till förändringar av sakfrågors vikt och betydelse i samhället.

Många partier börjar bli bättre i den nya tiden. Miljöpartiet sitter i regeringen. KD:s Ebba Busch Thor går från klarhet till klarhet. Vänsterpartiet anpassar sig till det nya läget genom att röra sig utanför ramarna och visar att de kan kroka arm med SD och M om sakfrågan och läget är det rätta. 

Centerpartiet – som jag har varit orolig för en längre tid – visade häromdagen upp klassiskt bondförnuftig pragmatism. Januariblockets partier var tidigare i veckan tvungna att ändra sig om reformeringen av Arbetsförmedlingen eftersom oppositionen samlade ihop en majoritet emot C: s skötebarn LOV; lagen om valfrihet som är en vital del av arbetsförmedlingsreformeringen. Centerns vikarierande partiledare Anders W Jonsson tog motgången föredömligt kallt: "Vi möter plötsligt en verklighet", sa Jonsson till DI och passade samtidigt på att uttrycka glädje över att M och KD "gjorde den här öppningen." 

Så talar en som vill fortsätta att ha makt och som inser när majoriteten finns i någon annans ficka. Det är bra.

I den nya tiden är det mer öppet än i den gamla. Konkurrensen är stenhård om ledartröjan. Det borde sporra S. Utgången är oviss. Men chansen finns. Mycket kan bli bättre. 

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se