I ett pressmeddelande från myndigheten sägs: "Att på förhand vara fast vid en förklaringsmodell utan att undersöka det empiriska stödet för den valda modellen eller andra förklaringsmodeller är motsatsen till evidensbaserad politik." Vilket förstås är sant och riktigt. Förvisso görs ofta analyser och bedömningar i regeringskansliet och ute på expertmyndigheter av olika slag. På sista raden är det emellertid (parti)politiska hänsyn som ofta ges den tyngsta vikten när olika förklaringsmodeller vägs av mot varandra. Politiken är väldigt sällan konspiratorisk och uttänkt i flera olika led typ "om vi gör så, så gör de så och då kan vi göra så vilket ger dem möjlighet att göra si". Politik på regeringsnivå handlar i allt väsentligt om att "trassla sig fram" mellan kriser och problem.

"Upp till bevis" passar också bra som ingångsord för regeringens internationella konferens för hågkomst av Förintelsen och mot antisemitism som genomfördes i Malmö på onsdagen denna vecka. Som statsminister Stefan Löfven säger i ett videotal inför Malmökonferensen så är det en viktig insats i sig själv att bygga strukturer i skolor och i samhällslivet som påminner oss alla om vad för slags barbari och förbrytelser som vi människor är beredda att utföra, acceptera och/eller blunda för. Det värmer också att se att en minister från Mellanösterns enda demokrati Israel nu återigen kan stå sida vid sida med den svenska regeringen. 

När det gäller antisemitismen finns det däremot mycket kvar att bevisa. Det är till exempel uppenbart att den judiska gruppens behov av säkerhet och livskvalitet har missgynnats av den stora invandringen från alla de länder i Mellanöstern där antisemitism och judehat närmast är en statsreligion. Konsekvensanalyser av en alltför omfattande invandring har inte gjorts. Det svenska samhällets strukturer har försvagats i de områden och skolor där de borde ha varit som starkast. 

Politiken har även kraftigt överdrivit de antisemitiska hoten från den nazistiska spillran – mestadels polisiärt kända våldsverkare – i Sverige. Att – utan någon större evidens – agitera stenhårt mot nazism har kort sagt känts bättre i många partimagar än att på allvar ta itu med den vardagliga och integrerade antisemitism som sipprar ut från stora invandrargrupper i Malmö och annorstädes.