Bäst var nog Allan Widman från Liberalerna. Med hänvisning till att vapnen skulle skickas iväg så fort som riksdagen fattat sitt beslut så höll han ett superkort tal för att inte i onödan försinka vapenleveransen. Även försvarsminister Peter Hultqvist var berömvärt korthuggen. Under sina minuter i talarstolen hann dock Hultqvist tydligt visa att regeringen är i process när det gäller säkerhetspolitiken. Hans ordval – framför allt när det gäller riskerna för ett väpnat angrepp mot Sverige och hans starka betoning av det helt nya läge som numera råder för säkerheten i Europa – indikerar vad som komma skall. Mycket tyder på att Socialdemokraterna under Magdalena Andersson håller på att befria sig från det alltmer obegripliga motståndet mot Natomedlemskap. Allvarliga kriser ger anledningar och möjligheter till positionsförflyttningar.
Ett inte fullt lika sansat anförande stod miljöpartiets språkrör Per Bolund för i riksdagsdebatten. I skuggan av Ukraina krisen tyckte han sig ana en stor bred uppslutning för miljöpartiets migrationspolitik. Den "aningen" från Bolund utgörs nog desto bättre av stora doser önsketänkande. Att Sverige är ett grannland som sluter upp bakom Ukraina när Ryssland nu utsätter landet för en fullskalig militär invasion; det har inte ett dugg att göra med miljöpartiets invandringspolitik. Snarare tvärtom faktiskt. Att Sverige likt andra grannländer till Ukraina förbereder sig för att ge tillfälligt skydd och omsorg åt eventuellt stora mängder av flyktingar; det är helt naturligt. Det är så grannländer gör. Den migrationspolitik som Miljöpartiet förvånande nog ännu framhärdar med är något helt annat.
Allt ansvar ska givetvis inte läggas på det lilla Miljöpartiet. Både M och S har sina kors att bära. Men Miljöpartiet har haft ett avgörande inflytande på invandringspolitiken sedan 2011. Resultatet? Syrien och Irak är de i särklass vanligaste födelseländerna för invandrare till Sverige. Inget ont om människor från dessa länder. Men varför ta sig över halva världen för att komma just till lilla Sverige? Svaret är enkelt. De har kommit eftersom svensk invandringspolitik har uppmuntrat dem att komma. Och när de väl har kommit har man glömt bort dem i förorternas utanförskap. Nu förbereder vi oss för att kanske behöva ge skydd och omsorg åt flyktingar från grannlandet Ukraina. Det gör vi trots och inte tack vare Per Bolunds invandringspolitik.