Svenska skolelever i 15-årsåldern förbättrade återigen sina kunskapsresultat när den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD nyligen presenterade utfallet av de så kallade Pisa-mätningarna för 2018 i matematik, läsförståelse och i naturvetenskapliga ämnen. Resultaten ligger nu ungefär på 2006 års nivå – före det stora raset– och Sverige placerar sig som sig bör en bra bit över snittet i världen.
Det finns inga nationalchauvinistiska motiv bakom mitt val att använda orden "som sig bör" i samband med Sveriges placering i kunskapsligan. Däremot håller jag det för helt naturligt att ett av världens rikaste och mest fredliga länder helt enkelt ska prestera en bra bit över det globala genomsnittet; närmast oavsett vad som mäts. Allt annat vore ytterst märkligt.
Framstegen vad gäller 15-åringarnas kunskaper är glädjande och uppmuntrande. Det finns dock många och stora problem som ännu väntar på sina lösningar. Sverige tillhör bottenligan när OECD mäter skillnader i kunskaper mellan svensksvenska skolungdomar och första och andra generationens invandrade skolungdomar. Dessutom har en stor andel av 15-åringarna i Sverige - 11 procent - inte kunnat delta i OECD: s kunskapsmätningar eftersom de inte har tillräckliga färdigheter i svenska språket. I den jämförelsen är vi kort sagt sämst i världen.
"Det är viktigt att vi satsar på skolor i utanförskapsområden och samlar oss kring de mest resurssvaga eleverna", sa Peter Fredriksson, generaldirektör vid Skolverket till Dagens Nyheter (3/12). Så är det naturligtvis.
Mot den bakgrunden tycker jag ju att det är mycket märkligt att till exempel utbildningsminister Anna Ekström och även fläckvis Skolverkets Peter Fredriksson så ihärdigt anstränger sig för att få problemet med det svenska invandringsmisslyckandet i skolan att handla om möjligheten att välja skola.
Visst finns det problem med valfriheten inom grundskolan; självklart är det så. Men i det här sammanhanget – ett hundratal grundskolor i städernas och landsbygdens utanförskapsområden är riktigt dåliga – så förstår jag inte vad Ekström och Fredriksson syftar på. Är det något fel på att fattiga och marginaliserade människor har chansen att välja en annan skola för sina barn än den otrygga och svagpresterande skola som ligger närmast deras bostad?
Handen på hjärtat; är det inte så att det största problemet med valfrihet är att staten kan välja att blunda för att invandrade barn och ungdomar år efter år utlämnas till hopplösa skolor som sprider utanförskap och segregation?
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se