När lagen trädde i kraft i onsdags fanns i Sverige 15 000 människor med arbetstillstånd för ett jobb med lägre inkomst. Det är människor som arbetar vitt och betalar skatt. Inte minst är välfärden beroende av alla de som kommer hit för att hjälpa oss att vårda våra sjuka, ge omsorg till våra äldre och ta hand om våra barn. I många kommuner är snittlönen för en undersköterska under 24 000 kronor i månaden. Med den nya lagen utvisas alltså, ibland oumbärlig, personal av det enda skälet att de har för låg lön. Som om inte välfärden hade problem nog.
Men det är inte bara de undersköterskor, barnskötare, skolmåltidsbiträden och hemtjänstpersonal som är i landet på arbetstillstånd som har för låg lön, utan också alla deras jobbarkompisar. Eller annorlunda uttryckt: Regeringen har slagit fast att vi betalar välfärdsarbetare långt under vad som anses vara ”god försörjningsnivå”. Det logiska vore att göra 27 360 kronor till ingångslön för alla.
Regeringens syfte är så klart inte att höja lönerna, vare sig för arbetskraftsinvandrare eller andra. De har bara hittat ännu ett sätt att göra Sverige till ett än mer slutet land. Alla som kan det minsta om samhällsekonomi vet att öppenhet och rörlighet är en förutsättning för att ett samhälle och dess ekonomi ska växa. Utan frihandel och invandring hade vårt lilla land aldrig kunnat utvecklas till det rika välfärdsland som vi är i dag. Att sluta sig inåt är första steget på en tillbakagång för varje samhälle. I just det här fallet sker det dessutom omgående. En redan ansträngd välfärdssektor blir i ett slag av med goda medarbetare.
Att utvisa alla de som arbetar till samma låga lön som sina jobbarkompisar, som sköter sitt arbete och som bidrar till landet både genom sitt arbete och att betala skatt, är fel väg att gå. Det drabbar dem som behöver välfärden: äldre, sjuka och barn. Men också de medarbetare som blir kvar och får en ännu tuffare arbetsmiljö.
Man skulle kunna vända på resonemanget från regeringen. I stället för att använda den nya lönegränsen för att utvisa människor skulle den kunna vara en hävstång för rimliga löner för alla. Det skulle vara bra både för de som behöver välfärdstjänster och för personal. Dessutom skulle det göra välfärd till ett mer attraktivt yrke för framtiden. För om det är något vi vet om framtiden är det att vi behöver välfärd även då.