I måndags presenterade finansminister Elisabeth Svantesson regeringen och Sverigedemokraternas vårändringsbudget. I vanliga fall brukar en sådan bara innehålla lite små justeringar i anslagen, men nu är vi mitt inne i en ekonomisk kris. Då är vårbudgeten en chans att ta ansvar. Trist då att de avstår från att göra det.
Vårdförbundets ordförande Jani Stjernström kommenterade budgeten med orden: ”Krackelering av vården”. Johanna Jaara, ordförande för Sveriges Lärare, kallar budgeten för ett ”katastrof”. Och Kommunals ordförande Malin Rangegard säger att ”Välfärden blöder” i sin kommentar till budgeten. All tre företräder människor som jobbar med de mest grundläggande välfärdstjänsterna i vårt samhälle och de är oroliga, riktigt oroliga.
Men inte bara de som jobbar i välfärden ser bristerna. Det gör även arbetsgivarna. Sveriges kommuner och regioner (SKR) påpekar genom sin chefsekonom Annika Wallenskog att inflationen och elpriserna slår hårt också mot den offentliga sektorn. Hon pekar på ett underskott i kommunsektorn på svindlande 24 miljarder och att statsbidragen trots det förblir oförändrade. ”Det ser jättetufft ut i vår och nästa år ser det ännu värre ut”, säger Wallenskog.
Sverigedemokraterna och regeringen lämnar kommuner och regioner i sticket. Och med det välfärdens verksamheter. De fortsätter inflationsskydda de allra rikaste på bekostnad av vård, skola och omsorg. Det är svårt att inte misstänka att högern tar chansen att skylla på ekonomisk kris för att kunna göra det de ändå vill – försämra välfärden och öka ojämlikheten.
Det hade gått att välja en annan väg. I stället för stora skattesänkningar och avdrag/bidrag till de som klarat krisen allra bäst, så hade man kunnat satsa på det som är bra för hela landet. På det gemensamma och där med på vanligt folk. Det är inte bara anständigt i kristider att ge mer stöd till den med störst behov. Det är också bra för alla. Höjt barnbidrag ökar konsumtionen och motverkar ekonomisk kräftgång. Tryggare A-kassa underlättar omställning och upprätthåller arbetslinjen. Stöd till kommunerna förbättrar skolan, äldreomsorgen och sjukvården och minskar det behovet av höjd kommunalskatt, som ju är en platt skatt.
Summa summarum så var den en passiv vårändringsbudget Svantesson kom med mitt i den ekonomiska krisen. Men att inte göra någonting är också en prioritering. Återigen bekänner Sverigedemokraterna och regeringen färg. De låter vanligt folk och välfärden stå tillbaka, kosta vad det kosta vill.