Det är kanske inte hela havet som stormar i inrikespolitiken men nog är det i vart fall halva Vättern som kastar in stora och skummande vågor i riksdagen. Det vill till att de ledande politikerna håller huvudet kallt så att det hela inte urartar och verkligen landar i en storm som kan orsaka materiella och andliga skador av betydelse. 

Oppositionens fyra partier är i majoritet i riksdagen. Två av oppositionspartierna är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Dessa båda partier utpekades i regeringsblockets Januariavtal som ytterkantspartier som skulle hållas borta från allt politiskt inflytande. 

Att Socialdemokraterna gick med på den formuleringen i avtalet berodde enbart på att det var vad som krävdes för att få till ett fortsatt regeringsinnehav för partiet. Vilket på ett sätt är begripligt. Den som vill få genomslag för sin politik bör självklart inte i onödan släppa ifrån sig möjligheten att leda regeringsarbetet genom egna stats-finans-utrikes-inrikes-justitie och socialministrar. 

Ur ett annat perspektiv så insåg nog många inom socialdemokratin att det omogna utpekandet av V och SD var svinhugg som skulle kunna komma att gå igen. Vilket nu har skett. 

Under moderaternas alltmer offensiva ledning har de fyra oppositionspartierna slagit ihop sina påsar vid ett par tillfällen. Först tvingades regeringen att skjuta på Arbetsförmedlingsreformen. Denna vecka har V, SD, KD och M i majoritet i finansutskottet fattat beslut om att finansiera utökade statsbidrag till kommuner och regioner genom att stoppa utgifter för hjärtnära reformer för Centerpartiet och Miljöpartiet.

Från Miljöpartiet mullras om eventuella hämndaktioner mot en eventuell moderatledd regering i framtiden. Statsministern mullrar om budgetprocessens förfall och om risker för Sveriges anseende i omvärlden, Annie Lööf (C) försöker brunsmeta Jonas Sjöstedt (V) med SD-samarbete medan Sjöstedt morrar tillbaka att det är ”lika bra att ni vänjer er” vid vilka som bestämmer.

Stefan Löfven har ju förstås helt rätt i att oppositionen inte är ”för något” utan bara emot regeringen. Problemet är ju emellertid att även Ulf Kristersson (M) har rätt när han säger att inte heller Januaripartiregeringen har något gemensamt mer än att vara emot oppositionen.

Där står vi. Därför har vi den tilltagande polariseringen, det höjda tonläget, de återkommande maktdemonstrationerna och de ökande riskerna för att spel och kampanjer skjuter ordningen och redan i sank.

De ledande politikerna behöver skärpa sig. Läxan från 2014 och framåt är tydlig. Nästa regering behöver en majoritet i riksdagen som vill något mer än att vara emot det andra gänget. 

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren.