Fredrik Kärrholm skriver i inledningen av sin bok ”Gangstervåld” (Förlag fri tanke 2020): ”Jag har en masterexamen i kriminologi från University of Cambridge, men jag är ingen forskare. Jag är polis.”
Den korta meningen ”Jag är polis” är laddad med moral och med bestämda uppfattningar om vad som är rätt och fel. Fredrik Kärrholm är ingen vildhjärna som rusar ut på slagfältet utan tanke och plan. I det praktiska arbetet som polis – likt med det mesta här i livet – så är det ju sällan rekommendabelt att låta det bästa bli det godas fiende. Det vill säga att avstå från att göra det man kan därför att man skulle ha velat göra så mycket mer.
Fredrik Kärrholm redogör till exempel för sitt eget deltagande i operation ”Rimfrost”; en polisiär kraftsamling i Malmö för att sy in så många kriminella personer och vapen som möjligt under en begränsad tid.
Han skriver: ”Det som uppnåddes – ett mindre våldsamt Malmö – ska inte förringas, men effektens beständighet är dessvärre osäker”.
När Sverige nu utsätts för stora doser av gangstervåld så gör vi det i ett läge där vi sedan långt tillbaka lever med ett ”svagt rättsväsende och med otillräckliga straff”, enligt Fredrik Kärrholm.
Straffen är en kärnpunkt för Kärrholm. Sannolikt är det så att den enskilt viktigaste åtgärden för att ingripa mot gangstervåldet är att se till att straffen blir betydligt längre än idag.
Han argumenterar mot den svenska kriminologiska/politiska huvudinställningen att fängelsestraff är ”dåligt”.
Fredrik Kärrholm använder både moraliska och praktiska argument när han talar för längre fängelsestraff för grova våldsbrott. Moraliskt är det rätt att den som har utsatt en medmänniska för till exempel våldtäkt, mord och mordförsök får sona sitt brott med inlåsning under långa tider. Brottsoffret och/eller offrets anhöriga ska mitt i sorg och elände kunna se och känna att staten inte rycker på axlarna åt det som de utsatts för. Praktiskt är det också så att långa straff fungerar eftersom de som är effektivt inlåsta inte kan vara ute på gatorna och begå nya brott.
När det gäller riktigt unga gängkriminella anser Kärrholm att duttandet med småstraff bör upphöra; de fungerar inte sällan som karriärsteg i det kriminella yrkeslivet. Här bör istället kraftfulla insatser i form av familjehem och andra liknande insatser sättas in. När det inte duger längre bör rättsstaten klippa till med ett långt och kännbart fängelsestraff som plockar gangstern av gatan för många år.