Ingenting har ju fallit förrän det har fallit och saker och ting kan kanske räta upp sig. Vi får se hur det går. Men mycket talar för att det inte blir så mycket av med det liberala reformpaketet i Januariavtalet. Vilket inte är så konstigt. 

Riksdagens maktförhållanden är ju dels sådana att Socialdemokraterna har en tämligen stor majoritet emot sig. När Stefan Löfven röstades bort som statsminister efter valet 2018 så var det med en övervikt i storleksordningen 60-40. 

Att alltför närsynt stirra på dessa siffror kan emellertid leda till att man missar att de som verkligen är i underläge i riksdagen är partier som är anfäktade av liberala idéer. Här är väl ställningen närmare 80-20 till de liberalas nackdel. 

Den liberala Arbetsförmedlingsreformen fick skjutas på framtiden sedan de fyra partierna utanför Januariavtalet av olika skäl gjorde gemensam sak och således formerade en majoritet mot reformen. Hade det stora regeringspartiet Socialdemokraterna inte varit bundet till Januariavtalet så hade S också anslutit till motståndet mot reformen.

Liberaliseringen av arbetsrätten tycks inte komma att omhändertas av parterna på arbetsmarknaden. Ett internt bråk i LO – som väl i och för sig till stora delar handlar om den kommande sommarens ordförandeval – leder förmodligen till att frågan måste avgöras i riksdagen. Vilket i sin tur kommer – av olika partiskäl – att mobilisera antiliberala majoriteter av ungefär samma slag som i Arbetsförmedlingsfrågan. Sannolikt går det på samma sätt med den pyttelilla liberaliseringen av hyresmarknaden som finns i Januariavtalet.

Saken hade förmodligen varit i ungefär samma läge om vi istället hade haft en regering med M och KD i förarsätet och med SD och L som underlag i riksdagen. Att det är på det viset är kanske en klen tröst för liberala tigerhjärtan. Men faktum kvarstår. Med S och SD som de största partierna i riksdagen finns inte mycket som talar för liberala framgångar; hur fiffigt man än försöker att få ihop regeringskonstellationerna. 

Januariavtalets konstruktörer har också bundit omoget ris åt egen rygg. De förödmjukande skrivningarna om att avtalets höga syfte var att hålla ytterlighetspartierna SD och V borta från allt inflytande borde aldrig ha skrivits dit. Någon klok och erfaren socialdemokrat borde ha stoppat ofoget. 

Det går nämligen aldrig att bestämma vem som ska ha och inte ha inflytande. Inflytandegrader är sådant som visar sig och sådant som förtjänas. En minoritetsregering bör inte skriva någon på näsan om något. 

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se