Socialstyrelsens agerande när det gäller de så kallade ”apatiska barnen” är en påminnelse om att myndigheter i välfärdsstaten inte alltid är att lita på när det bränner till.
Att inte alltid lita på myndigheter är nyttigt och klokt. Man ska inte lägga alla sina ägg i samma korg. Det är något av en medborgerlig plikt att tänka själv, att lyssna på kritiker och att förhålla sig skeptisk i de lägen där ”alla tycks tänka likadant” och där kritiker avfärdas som personer med skumma och slemma motiv.
Därför är denna text inte i första hand en anklagelseakt mot Socialstyrelsen i just detta fall. Jag är heller inte ute efter några invandringspolitiska poänger. Min ambition är däremot att varna för drev och kampanjer där alltför många i etablissemanget står skuldra vid skuldra. Mäktiga redaktioner, myndigheter, yrkesgrupper och politiker kan – vid sidan av allt gott – ställa till med mycket elände för landet och folket när de går fram i enad front.
Vilket är fallet med de apatiska barnen.
2005 blev det känt att asylsökande familjer från företrädesvis gamla Sovjetrepubliker använde sina barn för att öka sina chanser att få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Barnen uppgavs vara apatiska och ansågs av aktivistiska läkare och journalister lida av uppgivenhetssymptom. Nu är det belagt att barnen i flera fall utsattes för grov misshandel av sina föräldrar när de tvingades spela apatiska.
Socialstyrelsen konstaterade 2013 i sin vägledning till hälso- och sjukvården att ”hypoteser om simulering, manipulation och förgiftning har visat sig sakna stöd i den forskning som bedrivits. ” Enligt myndigheten är permanent uppehållstillstånd den bästa behandlingen, då detta ”i de flesta fall är det som kan få en vändning av tillståndet”. Socialstyrelsen intar en liknande hållning i en Folkhälsorapport från 2017.
31 januari i år publicerade Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) ett svar på frågan ”Vilka vetenskapliga studier finns om diagnostik och behandling av uppgivenhetssyndrom hos barn?”
Efter en grundlig genomgång är SBU:s svar att ”Det finns ingen sammanställd kunskap av tillräckligt god kvalitet som besvarar denna fråga och därför presenteras inte några resultat eller slutsatser.
Vilka slutsatser som Socialstyrelsen, media – inte minst SVT som kampanjat stenhårt för apatin som diagnos och asylgrund – och läkarkåren drar av beskedet från SBU återstår att se.
Min egen slutsats är att när du tänker att det där kan väl ändå inte vara hela sanningen så är det förmodligen inte det.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren.