I torsdags presenterade finansminister Elisabeth Svantesson (M) sin statsbudget för nästa år. Jag hade väl inte poppat popcorn direkt, men satt bänkad framför presskonferensen. Efter år av hårt pressade hushåll, inflation, stigande arbetslöshet, gängkrig och sjukvårdskris finns en hel del för staten att lägga sina resurser på.
– Det känns väldigt, väldigt bra, säger Svantesson i samband med presskonferensen. Så känns det kanske för henne, men för de allra flesta av oss i det här lilla landet är budgeten en besvikelse.
Regeringens absolut högsta prioritet är skattesänkning. Elisabet Svantesson till och med lånar pengar och åsidosätter det finanspolitiska ramverket för att kunna sänka skatter. Dogmatiska skattesänkningar på lånade pengar urholkar den offentliga ekonomin. Det är allt annat än ”väldigt, väldigt bra”. Oansvarigt är väl det bästa sättet att beskriva det sättet att hantera en statsbudget.
Men också i innehåll är så massiva skattesänkningar problematiskt. Att sänka skatten ökar ojämlikheten. Det förstår alla. Skatt är procentuell och då får naturligtvis den som har högre lön en högre skattesänkning. I den här budgeten gör regeringen det så listigt att de ytterligare spär på den effekten genom att skruva på alla rattar de kan. Regeringens egen analys visar att män med 65 000 eller mer i månadslön är budgetens stora vinnare.
Samtidigt berättar Röda korset att de fyrdubblat sina stöd till barnfamiljer som behöver extra stöd för att få månaden att gå ihop. För om det finns vinnare så finns det förlorare. Genom att ta bort det extra bostadsbidraget till barnfamiljer så låter Svantesson de familjer som har det allra tuffast betala för skattesänkningarna.
Men finansministern är inte korkad, absolut inte. Hon förstår mycket väl att det är det här som sker. På en rak fråga förklarar hon att skattesänkningarna är till för att tillväxten ska öka. Helt i linje med klassisk högerideologi från 80–90-tal. De flesta har lämnat den överbevisade teorin om att fler rika per automatik innebär ökad tillväxt, men Svantesson bär stolt Margret Thatchers arv vidare.
Vad vi däremot vet är att den här politiken leder till ökad fattigdom, ojämlikhet och mindre resurser till gemensamma utmaningar. Och utmaningar har vi. Barn skjuter barn, sjukvårdskris, gängkrig och vanligt folk som inte får ekonomin att gå runt, för att nämna några. Svantessons budget är ett hån både mot vanligt folk och mot Sverige och våra utmaningar.