Sent på kvällen den 20 september 1996 nåddes kulmen i en räcka av hot mot informationsbyrån för invandrare inne på Linköpings Stifts- och landsbibliotek. Branden spred sig snabbt. 

Morgonen efter såg jag det nästan helt nedbrunna biblioteket. Det var en smärtsam syn och ett tydligt budskap om hur bibliotekets verksamhet hotar den människosyn som vill splittra ett samhälle.

I veckan har jag deltagit på det årliga stora kulturkonventet Folk och Kultur i Eskilstuna. Bland annat hade jag förmånen att leda ett samtal kring hotet mot den fria kulturen i allmänhet, och bibliotek och museer i synnerhet. Det mer än 25 år gamla minnet av branden kom tillbaka.

Samtalet vittnade om en djup oro för hur kulturen och fria ordet utsätts för politiska påtryckningar. Sölvesborgs tidigare kultur- och bibliotekschef Sofia Lenninger beskrev hur Sverigedemokraternas dåvarande kommunalråd personligen la sig i vilka böcker biblioteket skulle ha. 

Maria Jönsson, chef vid Norrköpings stadsmuseum, berättade om hur personalen hotades i samband med utställningen Medlöperi och Motstånd. Den lokala SD-föreningen polisanmälde till och med museet, vilket piskade upp den hotfulla stämningen ytterligare. 

Anna Troberg, förbundsordförande för fackförbundet DIK som organiserar bland annat bibliotekarier, hänvisade till en utredning som förbundet gjort bland sina medlemmar. Hon beskrev att otillbörlig politisk påverkan nu är vardag för många offentliganställda i kultursektorn. Över hälften av medlemmarna oroas över inskränkningar i sin yrkesutövning beroende på politiska förändringar. 

I det så kallade Tidöavtalet står att principen om armlängds avstånd till kulturen ska upprätthållas, men fina ord på ett slott verkar inte spela någon som helst roll i den kommunala verkligheten. Medlemmar i DIK:s undersökning vittnar om hur de måste ta ner regnbågsflaggor och inte får visa bilder från författarsamtal för att författaren har slöja. Utanför de centrala mediehusens räckvidd pågår en hård politisering av kulturen. Hård och ytterst medveten från den yttersta högern. 

Enligt undersökningen anser hela 70 procent av de tillfrågade att förtroendet för öppenhet och demokrati minskar. När den fria kulturen och det fria ordet inskränks och görs till en del av maktens verktyg rubbas grunden i det demokratiska bygget.

Hotet är inte längre en rasistisk, galen pyroman. Det är större och organiserat. Och det har reell makt. Inte bara att bränna, utan också i vidare mening begränsa kulturen, friheten och demokratin.