Socialdemokraterna letar nu intensivt efter en formel som till att börja med ska hjälpa partiet att övervintra i Januariblocket utan för stora förluster. 

Det finns inga supersmarta trix och fix att ta till. Förslag yr runt i luften om att partiet via till exempel partisekreteraren ska kampanja för politiska frågor och krav som Socialdemokraterna egentligen vill driva medan statsministern står för S-politiken i regeringen. 

Sådana upplägg kan verka listiga när de konstrueras under sena nätter. De tål dock inte konfrontationen med den grågriniga novemberdagern.  Fen punkter om varför det är så: 

1. Många kommuner och landsting har av främst demografiska orsaker svårt att få ekonomin att gå ihop. De extra statsbidragen som Januariregeringen fattat beslut om räcker inte. Välfärden hotas.

2. Partisekreteraren för att S egentligen vill anslå si och så många ytterligare miljarder kronor till välfärden eftersom välfärden är det allra viktigaste för socialdemokratin. 

3. Den socialdemokratiska partiordföranden och statsministern säger nej till dessa satsningar med hänvisning till sammanhållningen inom Januariblocket. 

4. På frågor från media om varför sammanhållningen i Januariblocket är viktigare än det som enligt partisekreteraren är ”viktigast av allt för socialdemokratin” har svaret – i vart fall hittills – varit att det övergripande syftet med regeringskonstellationen är att hålla Sverigedemokraterna borta från regeringsinflytande. 

5. Frågan går tillbaka till partisekreteraren; har statsministern rätt: Är det viktigare att mota SD i grind än att ta ansvar för att vårdskolaomsorg fungerar ute i kommunerna? Svarar hon nej – statsministern har fel – så har hon rimligtvis haft sin sista dag på jobbet. Svarar hon ja – statsministern har rätt – så faller ju hela oppositionsupplägget ihop som en utmattad ballong.

Saken är brutalt enkel. 1. Den som sitter i regering sitter i regering. 2. Den som är statsminister är den som tolkar regeringspolitiken för sitt partis räkning. Inget annat fungerar.

Socialdemokraterna har nog inget annat val än att ta Januariavtalet lite mer till sitt hjärta. Det blir svårt, jag vet det. Liberalernas vurm för den individuella valfriheten går på tvärs mot det kollektiva grundspåret inom S. 

Men det finns mycket annat bra i Januariavtalet. En sak som jag inte begriper är varför S inte tar ett ordentligt tag uppdraget om att upprätta ”Kunskapsskolan” i Sverige igen? Där kan det göras stor nytta för Sverige samtidigt som mängder av konservativ ordning och reda och jämlikhetsenergi kan blomma ut mitt i det övervintrande partiet. 

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se