I veckan gick stora Folkbildarforum av stapeln i Linköpings Konsert & Kongress. Fler än 200 folkbildare från både folkhögskolor och studieförbund samlades under en hel dag för inspiration och fortbildning. Jag hade den stora äran att vara konferencier under dagen. En ynnest att få leda samtal bland så många kloka och engagerade människor i stora konsertsalen.
Samtidigt låg ett raster av stress över dagen. Bara en vecka tidigare kom Kristersson och Åkesson med sin första statsbudget. Förutom att den var full av svikna vallöften och kliniskt ren från satsningar på klimatpolitik och nödvändiga förstärkningar för välfärden innehöll den också nedskärningar på verksamhet inom folkbildningens område. I pauser under dagen mötte jag många som vittnade om oro.
Visst. Jag fattar att alla riskerar att drabbas när lågkonjunkturen rullar in över landet och när regeringen prioriterar fortsatta skattesänkningar, men att slå just mot folkbildningen är korkat. Den är både grunden för en folklig demokrati och verktyg för integration och sammanhållning.
I studieförbundens verksamhet möts människor i samtal, idéer bryts och åsikter formas. Fördomar kan rämna och nya insikter uppstå i småpratet under fikapausen i en kör eller kurs i spanska. Möten med nya människor är ett vaccin mot den fördumning som sker i en tid när allt fler lever sina liv i åsiktsbubblor där samma tankar och länkar snurrar runt.
Folkhögskolan är en studieform som har unika möjligheter att nå den som resten av skolsystemet inte förmått ge inspiration att vilja lära. Att fånga upp och ge människor ännu en chans att ta sig vidare är folkhögskolornas specialkompetens. Det är bra för individen, men också för hela landet. Sverige har inte råd att slösa bort människors vilja och förmåga att vara med och bygga vårt land bättre.
Dessutom är en stor del av folkhögskolornas verksamhet i dag att slussa människor som är nya i Sverige in i samhället. Att folkhögskolorna vid sidan av själva språkkursen ger ett socialt sammanhang gör naturligtvis att de är ytterst lämpade. Det ger både svenska språket, som är helt avgörande för att klara sig i landet, och en vidare form av integration som kan ge den extra puffen som behövs för att förstå och ta sig in på arbetsmarknaden och i samhället i stort.
Jag är fortfarande varm i hjärtat efter att ha mött alla dessa östgötska folkbildarhjältar, men också orolig för att de inte får resurser nog att ge allt de kan för att stärka demokratin och integrationen i det här landet.