Programledaren Cecilia Strömberg Wallin gjorde ett gott dagsverke och balanserade Magdalena Anderssons insats som klassisk socialdemokratisk ledare för "norra Europas största parti". I den insatsen ingår klassiskt en tämligen stor portion av en ibland lätt burdust framförd vilja att själv bestämma vad som ska avhandlas. 

"Jag vet, jag är lite tjatig", sa Cecilia Strömberg Wallin med ett vänligt leende i rösten och ställde ännu en fråga om vad Socialdemokraterna egentligen vill med kärnkraften; tämligen oberörd av att Magdalena Andersson höjde rösten och lät ännu ett ordsvall om regeringens energipolitiska tillkortakommanden forsa genom studion. 

Jag vet inte riktigt hur det gick till när S krånglade till det för sig i kärnkraftsfrågan? Kanske var det den tidigare partiledaren Stefan Löfvens avbön som ställde till det? Löfven var ordförande i IF Metall och förespråkare för mer och ny kärnkraft då han i januari 2012 övertalades att ställa upp som S-ledare i ett läge då partiet var illa ute. Han pressades – kanske av samarbetspolitiska orsaker visavi Miljöpartiet – att glida ur kärnkraftfrågan och den glidningen kom sedan att prägla hela partiet. Så kan det ha varit. 

Nå, hur som helst; i Lördagsintervjun var det tydligt att Magdalena Andersson inte ville ge några tydliga besked. Förrän precis i slutet då Andersson flaggade för att långsiktigt högre elpriser och nya, mindre reaktorer kan göra det lönsamt att bygga ny kärnkraft. Hon markerade också att S inte sagt nej till regeringens förslag i budgeten om statliga pengar till kärnkraften. Så det där lär nog lösa sig när det väl behöver lösa sig.

Det turkiska krånglet i Natofrågan gav Magdalena Andersson anledning att tämligen naket erbjuda sig att träda in som regeringsunderlag i SD:s ställe. Programledaren påminde om PKK-flaggviftande vänsterpartister under Anderssons tid som Natoansökande statsminister; var det verkligen så stora skillnader mot hur det är nu med SD-nära koranbrännare? Frågan tål att tuggas på. 

I det stora hela spelar förstås vare sig oreformerade kommunister eller andra tokstollar som bränner böcker någon roll. Det som däremot har betydelse är att Magdalena Andersson uppträder som ledare för ett ansvarigt regeringsparti fastän hon är i opposition. Också det en klassisk position för en socialdemokrat av Magdalena Anderssons kaliber. Tack för det.