När jag som SSU:are från Linköping på 90-talet åkte på distriktskongress i Norrköping hade vi tryckt upp t-shirts med Linköpings stolthet – Jas 39 Gripen – på bröstet. De flesta från länet trodde nog att det var för att retas med den då trista industristaden vi åkte till. Men minst lika mycket var det mina klubbkompisars sätt att retas med mig.
Jag var den enda på partimötet innan som röstade nej till köp av tredje delserien, vilket inte var så poppis i den linköpingska arbetarrörelsen. Jag förstod alla argumenten om jobb på Saab, om teknikutveckling och att det är bättre med egna plan än amerikanska. Visst, allt detta stämmer. Men till syvende och sist så är syftet att det ska bestyckas för att bedriva jakt, attack och spaning i krig.
Sedan min ensamma protest har Gripen fortsatt leva och utvecklats. Inte alltid med stolthet. Den var mer svårsåld än den förtjänade. Det är ju faktiskt ett sjukt bra plan. Och de där krascherna vid uppvisningar i början är ju nästan glömda.
Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina gjorde S-regeringen avsteg från principen om att inte exportera vapen till ett land i krig. Vän av ordning kan säga att de där principerna för krigsmaterielexport har hanterats lite ovarsamt även innan, men nu var det ett aktivt och medvetet beslut.
När ett land i Europa blir anfallet av en militär stormakt i vårt absoluta närområde så bör Sverige ställa upp. Ukraina behöver politiskt, humanitärt och militärt stöd. Sverige kan inte ducka och överlåta just militärt stöd till andra länder. Speciellt inte som vi, per capita, är en av världens största vapenproducenter.
Så kom då tillfället där vi skulle få nytta och glädje av Gripen. Även en fredsaktivist och nej-röstare som jag applåderade när Magdalena Andersson redan i februari krävde ”Skicka Jas till Ukraina”. Nu skulle Linköpings stolthet skulle få ta sig ut i världen och bidra till det ukrainska folkets frihet. Men det blev en kortvarig glädje.
Precis som vid många försök till försäljning så kom det amerikanska F-16 och brädade oss i sista stund. I tisdags meddelade försvarsministern att vi ombetts vänta med Gripen. Nu kanske någon tänker att jag i smyg är lite skadeglad, men icke. Det är ett av världens bästa plan för sitt syfte och när det nu kan få bidra till något bra så hade jag verkligen velat se det.
Försvarsministern stänger inte dörren. Jag drar inte på mig en Jas-tröja precis. Det är jag för gammal för. Men jag fortsätter hoppas att Gripen i Ukraina ändå kan bli verklighet. Men mest av allt önskar jag naturligtvis fred och frihet för det ukrainska folket.