Långhelg och sommarväder. En svårslagen kombination efter nio månader i mörker och kyla. Solen strålar in genom persiennerna och det är nästan för varmt för frukost på balkongen. Jag väljer hörnet i skuggan och njuter av att vi kan sluta med D-vitaminer i pillerform.
Men så slås jag av insikten att om kroppen ska få D-vitamin från solen måste den blottas. Jag fyllde femtio i vintras och min kropp är en femtioårings, allt annat vore konstigt. Ändå inbillar jag mig att det inte är så det ska vara. Att det inte ska hänga, vara lite sladdrigt och puta ut på nya ställen. I alla tider och alla kulturer har kvinnors kroppar varit föremål för offentlig granskning och kontroll, till exempel genom burka-tvång eller orimliga skönhetsideal.
Varje år är den första gången barbent en kamp. Benen ska rakas och smörjas, men ändå är de inte släta och brunbrända, så klart. De har ju varit i vinterförvaring sedan september. Jag använder nästan alltid kjol eller klänning, men när strumpbyxorna åker av känner jag mig naken. Även om jag förstår att få människor har intresse av, eller ens noterar, groparna i mina lår, så tycker jag att de blir självlysande i försommarsolen. Och då har vi ännu inte kommit till bikinisäsongen. I praktiken går man då runt i underkläder bland vilt främmande människor och i allt annat än smickrande ljus.
Men jag älskar sol mot hud. Jag jobbar mycket, har ständigt projekt igång och har svårt att slappna av. Förutom i solen. Det är som om min kropp suger åt sig av värmen och kraften och låter min hjärna kopplas bort för en stund. Så jag lägger mig i bikini bland främmande människor och jag exponerar vinterbenen när vårsolen kommer. Men det är också förenat med visst självhat. Det är ingen vacker känsla, jag vet, och jag skäms över den. Jag skäms både för att jag inte blev av med de där extra kilona den här vintern heller och för att jag skäms över det. Dubbelskam.
På många sätt är livet lättare ju äldre man blir. Man blir klokare, barnen klarar sig (relativt bra) själva och småsaker är inte så viktiga längre. Men det där nedrans behovet av kroppskontroll är efterhängset. Jag kommer aldrig bli kroppsaktivist, men jag måste faktiskt sluta låta min kropp störa mitt liv. Den är vad den är och den tjänar mig faktiskt väl. Framför mig ligger min första sommar som Kvinna 50+. Jag lovar göra allt jag kan för att njuta av sol, bad och ljumma kvällar i lätta kläder. För det är jag värd. Det är alla kvinnor värda.