Socialdemokraterna prövades hårt under Reinfeldts alliansregeringar 06–14. Hade inte SD kommit in i riksdagen 2010 så hade Reinfeldt och de borgerliga haft ytterligare fyra år i majoritet. Ingen vet vad det hade kunnat leda till; eller hur det hade gått. Nu räddades Socialdemokraterna av Åkesson. När Reinfeldt tappade majoriteten gick han i stället till Miljöpartiet för att närmast demonstrativt föra en tvärtominvandringspolitik relativt SD. Och det gick som det gick.
Den borgerliga alliansen sprack på grund av SD. S kom tillbaka i regeringsställning 2014 och regerade i minoritet genom avtal och överenskommelser med liberala-, miljö- och vänsterpartier. Men 2022 kom de borgerliga tillbaka i en majoritet genom en samverkan med SD.
Tidigare i veckan har DN:s fristående kolumnist Alice Teodorescu Måwe (Ledarsidan 10 april) och statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors (DN Debatt 11 april) använt sitt spaltutrymme för att analysera vartåt och varthän det gamla maktpartiet kan tänka styra kosan under de närmaste åren. Båda inläggen har sina poänger. Jonas Hinnfors credo är att "i allt väsentligt är Socialdemokraterna i praktiken numera ett socialliberalt parti med socialdemokratiska rötter". Den borgerligt sinnade Alice Teodorescu Måwe är inne på liknande tankegångar, fast så att säga från andra hållet. Efter att ha varnat för att riksdagens latenta majoritet S och SD ska börja samverka så pekar hon ut att den sittande regeringens viktigaste bidrag till politiken är att visa att "det går att få till ett fruktbart samarbete som gör Sverige liberalare även om det sker tillsammans med ett parti som SD".
Jag är rätt så tveksam till att S och SD delar den vurm för liberalism som Hinnfors och Teodorescu Måwe ger uttryck för. Ur en annan synvinkel har i och för sig både S och SD visat att de är öppna för samarbete med till exempel Liberalerna. De har "inga röda linjer"; mer än mot varandra. Partierna är ganska lika varandra som stora arbetarpartier. Vilket gör att de kan utveckla ett annat slags ärkefiendeskap än det som tidigare varit formativt för S och M. Den viktigaste frågan för S framöver utgörs inte av ideologiska grubblerier. Utan av två maktpolitiska ställningstaganden: I vilka lägen är man beredd att samverka med SD för att kunna bilda regering? I vilka lägen är man beredd att sätta sig i en regering utan att ha statsministerposten?