Sverige är mitt inne i en sjukvårdskris. Precis som att priset på mat har skenat så har inflationen lett till ökade kostnader för sjukvården. Men i vården kan man inte leta extrapris. Kostnadsökningarna slår direkt mot verksamheten. Och regeringen har konsekvent vägrat att kompensera regionerna genom statsbidragen, vilket fördjupat sjukvårdskrisen.
I dag brottas alla regioner med underskott, nedskärningar och uppsägningar. Bara i Östergötland var underskottet förra året 1,7 miljarder och runt om i landet hotas tusentals undersköterskor, sjuksköterskor och läkare med varsel. Enligt en färsk undersökning vittnar 8 av 10 läkare om nedskärningar som försämrar vården.
Så kom då vårbudgeten i måndags. Dessvärre har Sverigedemokraterna och regeringen låst in sig och snickrat ihop en budget som helt saknar förståelse för den situation som finns i landet. På frågor om varför de inte tar ansvar för den skenande krisen i sjukvården svarar Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Oskar Sjöstedt att regionerna ska ”Sluta göra fel saker.” Landets finansminister Elisabeth Svantesson slår sig för bröstet när hon redovisar de i sammanhanget futtiga 6 miljarder som går till sjukvården. De kommer inte på långa vägar att täcka behoven. För Östergötland innebär det 270 miljoner, alltså mindre än en femtedel av underskottet som kostnadsökningarna skapat.
Inflationen har slagit hårt mot stora delar av landet. Det har blivit dyrare att leva för många av oss. Maten, elen, lånen och så vidare. Generellt har regeringen hanterat kostnadskrisen illa. Men hur de låter den slå mot sjuka sticker extra i ögonen. Den som är sjuk kan inte göra andra val än att söka sig till sjukvården. Den har rätt att få sina behov tillgodosedda, inte mötas av en sjukvård som går på knäna för att regeringen vägrar hantera den ekonomiska krisen i landet.
Det är ingen hemlighet att jag hellre haft en regering ledd av Magdalena Andersson. Det är inte heller någon hemlighet att jag till och från tycker att hon håller väldigt hårt i statens portmonnä. Men i lägen av kris behövs en sådan ledare, någon som håller ordning på pengarna och prioriterar det nödvändigaste. Och just nu är det sjukvården. Den är helt avgörande. Så klart för den som är sjuk och behöver vård, men också för alla oss andra. När den som är sjuk får rätt vård snabbt kan hen komma tillbaka till arbete och det gynnar hela samhället. Sjukvårdskrisen bidrar till att fördjupa fattigdom och ojämlikhet. Det förlorar vi alla på.