I går var min argaste dag på året – internationella kvinnodagen. Jag försöker verkligen hålla mig till att fira vunna segrar, men det är svårt när så mycket återstår. Det är nästan så att jag pustar ut så här dagen efter, trots att vi har så mycket att göra. Vi måste säkra aborträtten, utrota hedersförtryck, stärka flickors rättigheter, göra slut på mäns våld mot kvinnor och mycket mer. Och inte minst bryta den ekonomiska ojämlikheten som är illa i sig och dessutom förstärker och samspelar med andra förtryck.
I veckan kom Sveriges Kvinnoorganisationers årliga rapport om löneskillnader. I snitt skiljer det 9,9 procent, alltså 3 700 kronor i månaden, mellan kvinnors och mäns löner. Landets största löneskillnader finns i Finspång där gapet är över 20 procent, mer än 7 000 kronor varje månad.
Förra året bröts trenden med minskande löneskillnader för första gången sedan mätningen började. Då sjönk kvinnors löner i relation till mäns. I år ligger de kvar på samma låga nivå. Trenden håller alltså i sig. Arbetet med jämställda löner har stagnerat. Till det ska läggas att kvinnor äger mindre och har mindre förmögenhet än män. Sammantaget leder den ekonomiska orättvisan under arbetslivet till att kvinnors pensioner blir lägre. Bland landets fattigpensionärer finns mer än dubbelt så många kvinnor som män. Så nog finns det skäl att fortsätta vara arg.
Men vad beror det på då? Är kvinnor sämre skolade? Nej, kvinnor har högre utbildning än män. Både generellt och i det yrke de utför. Är det som Ebba Busch sa ”Gör andra val, få andra resultat”? Alltså ett annat sätt att säga att kvinnor är korkade, eftersom de väljer lägre lön. Nej, det fria valet är inte så fritt när man lever omgiven av gamla könsroller och föreställningar om vad kvinnor och män ska göra av sina liv. Det påverkar både valet av yrke och till exempel det val som chefer gör när de premierar den 30-årige mannen i en (medveten eller omedveten) föreställning om att det är lönsamt. Trots att de inte alls vet om han kommer att vara föräldraledig eller vabba de närmaste tio åren eller om hans kvinnliga kollega kommer göra det heller för den delen.
Så nej, kvinnor är inte oskolade eller korkade, men patriarkatet håller oss tillbaka. Konsekvent så lönesätts kvinnodominerade yrken fel. Och det kostar oss i snitt 3 700 kronor varje månad. Det går inte att förklara på något annat sätt än att kvinnors arbete fortfarande betraktas som fruntimmersgöra och inte värt att betala för. Nog finns det skäl att vara arg och kämpa vidare.