Ett stråk av nostalgi kommer över mig när jag läser att Birgittaskolan ska byta namn. De åren jag gick där var några av de som formade mig som mest. Precis som alla andra från Kisa pendlade jag första halvåret, men ganska snart flyttade vi till stan.
Vi kände oss så vuxna när vi tog bussen från Skäggetorp där vi var ett gäng tjejer som hyrde en tvåa i andra hand. Och kanske än mer när skoldagen var slut. Vi behövde inte stressa till den långa bussresan hem. I stället släntrade vi S:t Larsgatan från Birgittaskolan och in över torgen. Många eftermiddagar som övergick i kvällar tillbringade vi på det inrökta caféet Passagen vid Stora torget. Drack tretår, spelade backgammon, sneglade på snygga killar och pratade om livet, politiken och den framtid som väntade när åren på Birgittaskolan var över.
Ja ja, världen förändras. I dag luktar man inte askkopp efter ett cafébesök, jag ägnade det mesta av mitt liv åt annat än att jobba på förskola och Birgittaskolan byter namn och inriktning. Ganska odramatiskt. Alternativet till förändring vore stagnation och det är alltid sämre.
Men det räcker inte att en skola byter namn. I dag är i praktiken gymnasiet obligatoriskt. Jag kan gott tycka att det skulle bli det också i laglig mening, men det är en annan fråga. Trots att det är så tillåter vi att vissa ungdomar inte får fullständig behörighet.
Jo, grundläggande högskolebehörighet ingår numer på alla yrkesprogram, men det går att välja bort de kurserna. Och det beslutet ska den som är skoltrött eller som tror att den som 15-åring kan avgöra att den aldrig någonsin kommer plugga vidare. Helt orimligt att lägga det ansvaret på ett barn som ska finnas på arbetsmarknaden långt in på 2070-talet. Det enda vi vet om framtidens arbetsmarknad är att den kommer kräva mer kunskap och möjlighet att ställa om.
Dessutom minskar antalet unga som väljer vård- och omsorg, Birgittaskolans kärnutbildning. Och, jo, vi vet en sak till om framtidens arbetsmarknad, den närmaste framtiden: Det kommer behövas fler människor i just vård- och omsorg. Unga är inte korkade som inte väljer ett bristyrke. Tvärtom har de sett alla de kvinnor som slitits ut i tunga jobb och med alldeles för lite betalt. Om vi ska få fler att vilja jobba med välfärden så måste vi betala dem bättre – mycket bättre.
Jag ska försöka vänja mig vid att det är Linnéskolan jag ska kalla min gamla gymnasieskola. Men vad som verkligen behövs för de som går vård- och omsorgsprogrammet är att ge dem behörighet för framtiden och en rejäl lön när de kommer ut på arbetsmarknaden.